Aftonbladet – 28 november 1855, sida 2

der denna flaska, jag besvär er, så går jag genast. Och hvem går mig i borgen derför, min herre ? frågade Florentine. Kermer teg och syntes vara ett rof för de mest motsatta känslor. Slutligen gaf han hastigt vika för en länge återhållen Känsla som gaf sig luft mot hans vilja. Min kärlek går i borgen derför,, utropade han, böjande knä för henne, med sammanknäppta händer. Er kärlek ? upprepade Florentine med gäckande ironi. Ja, madame, min kärlek.... en kärlek som börjades den olyckliga dag jag såg er för första gången; en kärlek, mot hvilken sjelfva förödmjukelsen är vanmäktig; och slutligen ligger mitt högmod krossadt vid edra fötter. Ja, jag älskar er! Ni älskar mig! upprepade Florentine med ökadt förakt. O, jag vet madame, att detta är ett heli ord och att jag icke äger rättighet att uttala det inför er. Men om jag vågar göra en sådan bekännelse, så är det för att rädda er. Krossa denna flaska, jag besvär er derom. Detta gift är min skyddsvakt, mitt enda försvar; jag lemnar det icke ifrån mig förr in ni är borta. Nå väl, må så vara, återtog Kermer, jag lyder; men vet, madame, att ni är grymt hämnad. Jag tillstår det här vid edra fötter och i detta högtidliga ögonblick. Jag är en aisling, och minnet af denna natt skall blifva hela min lefnads förbannelse. I denna kärleks namn, hvars brottsliga uttryck aldrig mer kola förtörna er blygsamhet, afsvär jag det hat jag burit till mr de Barjolle, detta oförmuftiga hat, som gjort mig så olycklig och som hållit på att göra mig till en mördare. Kermer, som låg vid Flerentines fötter,