Aftonbladet – 28 november 1855, sida 2

Till Bedaktienen af Aftonbladet. Aftonbladet har väl redan ett par gånger, och sednast i måndags, fästat allmänhetens uppmärksamhet vid enartikel i Svenska Tidningen för den 20 dennes, innehållande en lång hjertslitande veklagan öfver den sinnesstämning i landet, som befaras hafva blifvit väckt genom de s. k. Bergman-Schinckelska Minnenas framställning angående 1812 års politik och konung Carl Johan, samt tidningarnas sätt att referera och kommentera detta historiska arbete, hvilket sätt fördömes såsom i hög grad orättvist, vämjeligt — — gnagande, — — kältringaktigt, — ett upp och nedvändande af all moral ålderbrutna qvinnors käx, m. m. Men denna artikel är, om man noga granskar densamma, alltför märkvärdig både till innehåll och syfte, att det icke skulle löna mödan att tillägga ännu åtskilligt till dei öfrigt sanna och träffande betraktelser som förekomma i Aftonbladets sednaste yttrande. Den synes vid första påseendet egentligen vara ett nödrop till svenska folket, att icke lyssna till hvad Minnenasp författare framställt och tidningarne upptagit om Carl Johan; och att nöden eller ångesten varit stor bör icke betviflas, då artikelförfattaren i Svenska Tidningen gått ända derhän, att se sig tvungen kasta hjelten i stycket, konung Carl Johan sjelf, öfver bord, genom erinran om den aflidne konungens kända karakter, att med sin rika fantasi, isynnerhet i hetsiga ögonblick, yttra, äfven om de händelser, i hvilka han sjelf deltagit, tankar och åsigter, hvilka, i följd af detta lynne, kunnat blifva stundom mycket fördelaktigare, stundom vida ofördelaktigare för honom sjelf, än de i sjelfva verket förtjena. — Öfversatt på vanlig svenska, vill detta säga, att den aflidne konungen enligt Svenska Tidningens mening framstår såsom en äkta skrodör, hviken gripit ur sin rika fantasi, d. Vv. S. ur luften, en stor del af de uppgifter han medelat äfven om sådana historiska händelser i hvilka han sjelf deltagit; och att en i öfrigt så underdånigt konungsk och till sina åsigter så CarlJohan-nitisk organ kunnat förmås att så behandla sin bortgångna idol, blott för att om möjligt mildra de slutsatser som man fruktar hafva uppstått hos nationen i anledning af Minnena och den bortgångnes egna uppgifter, utvisar onekligt en verklig, ja nära ytterlig förlägenhet. Detta oaktadt vore det ett misstag att anse nödropet för den ifrågavarande artikelns hufvudsyftemål; under dessa tragiska utbrott af förtviflan, frampressade ur författarens så djupt beklämda inelfvor, framkommer tillika ganska behändigt en politisk trosbekännelse, ett slags program, som är den egentliga kärnan af artikeln. Detta kunde vara likgiltigt, om det innefattade uttrycket af blott en individs åsigter, men får en viss betydelse när man besinnar, att Svenska Tidningen underhålles af och representerar ett politiskt parti; och hvilket parti? Jo, det som står närmast omkring tronen och regenten, och hvars åsigter och inflytelse i allmänhet, öch utan att sådant å andra sidan blifvit förnekadt, anses bestämma det närvarande regeringssystemet. Detta torde vara nog till förklaring, hvarföre man ännu en gång återkommer till ifrågavarande artikel. Det första med afseende på sak, som ådrager sig uppmärksamheten, är följande yttrande om pressen: att den med verklig varghunger kastat sig öfver konungens (Carl Johans) i denna bok så naift skildrade, nationalkänslan stötande bevekelsegrunder (nemligen i afseende på 1812 års politik och familjfördraget) för att få öfverflytta en föregifven, för 40 år sedan begången nationalsynds förhatlighet på den nuvarande regenten, som tillika med de fleste af sina rådgifvare då ännu var barn; och ej nog härmed, utan derjemte få beskylla regenten för onationella, hemliga förbindelser med en främmande makt, utan ett spår af bevis, utan ett tecken ens till anledning — allt detta utan någon tänkbar nytta — men med nödvändig följd att undergräfva nationens tillgifvenhet för monarken och förtroende till redligheten i hans offentliga förklaringar. Tillika förtjenar det anmärkas att Svenska Tidningen karakteriserar det fel, för hvilket regenten säges hafva blifvit beskylld, såsom det största tänkbara regentbrott.n Aftonbladet har i sin artikel sistlidne måndag på ett ställe citerat den bekanta latinska satsen: qui bene distinguit bene docet, och det torde tillåtas här ånyo erinra derom, samt att det här nyss upprepade yttrandet ur Svenska Tidningen innefattar två skiljaktiga afdelningar. Vi tro icke och hafva aldrig hört, att någon varit nog dåraktig att vilja öfverflytta skulden för 1812 års politik på den nu varande regenten, som tillika med de fleste af sina rådgifvare då ännu var ett barn. Detta är så klart, att man ej behöfver vidare uppehålla sig dervid; och hvarken de BergmanSchinkelska Minnena eller så vidt vi kunna erinra oss någon tidning (hvilka i öfrigt torde böra svara hvar för sig för hvad de yttrat, utan någon inbördes solidaritet) hafva i detta hänseende ens nämnt den nu varande regenten, så vida man icke dit ville hänföra konung Carl Johans genom Minnena, meddelade förklaring till kejsar Alexander, att han lät uppfostra sin son i samma grundsats eller tänkesätt, hvarom han sjelf på så mångfaldiga ställen i sina bref försäkrat, nemligen att vänskapen med Ryssland framför allt skulle ligga honom om hjertat såsom ledning för hans politik. Men den nu varande regenten kunde icke rå för en sådan förklaring, som