Aftonbladet – 28 november 1855, sida 2

Denne man har rätt,, mumlade madame de Barjolle, blek och kall som en död. Ett häftigt åskslag skakade huset i alla dess fogningar. Hvad är det, madame? Hvad fattas er? frågade kammarjungfrun, som förskräckt uppvaknat. Är det ovädret som förfärar er?o Jan, svarade madame de Barjolle, det är ovädret, men det upphör nu; jag är ieke mera rädd; lägg dig åter att sofva. Jag ser med glädje, madame, sade Kermer, att ni tager ert förnuft till fånga, och jag har nu anledning hoppas ett gynnsamt beslut. Ja, monsieur, mitt beslut är taget, afbröt Florentine med olycksbådande uttryck. Förlorad om man finner er här, — förlorad om jag har den fegheten att skrifva. Sådan är den förfärliga belägenhet uti hvilken er ridderlighet försatt mig. Det återstår mig blott ett enda medel att befria mig derutur. Jag skall begagna mig deraf. Florentine sprang till sin byrå, öppnade en låda och tog derur en liten flaska, till två tredjedelar fylld med en brun vätska. Om ni efter fem minuter ännu är qvar här, svär jag, min herre, att jag skall förgifta mig inför edra ögon med detta opium. Gud skall förlåta mig, hoppas jag. Hon sade dessa ord med en så bestämd, så säker ton, att Kermer dervid skälfde af fasa. Håll, madame, ropade han och tog ett! steg fram för att hindra henne utföra sin af-; sigt. Men han stannade tvärt, då han såg Flo-; rentine vid denna rörelse föra flaskan till sina! läppar. Ack, nej, nej, madame!s ropade han med; ångest. Det är icke genom våldsamhet jag! vill rädda er, det är genom flykten. Slå sön-!