Aftonbladet – 28 november 1855, sida 2

i afseende på den efterföljande verlningen deraf på allmänna tänkesättet, var att nästan enhvar måste tro, att Svenska Tidningens redaktion hade framkommit med dessa sofisterier och osanningar emot bättre vetande. Detta synes nämnde redaktion icke ens sjelf hafva brytt sig om att bestrida. Ty om den det önskat, så borde den framför allt låtit sig angeläget vara, i det förra fallet att söka bevisa sitt först framställda, af andra tidningar gendrifna påstående att neutraliteten vore mera emot än till Rysslands fördel, och i det sednarey när det blifvit upplyst att historierna om utsågningarne, om öfvergången öfver isen m. m. befunnits vara osanningar, sökt att urskulda och på något sätt, om än ofullkomligt, genom angifvande af något slags källa rentvå sig från skammen att hafva sjelf uppdiktat dessa rykten. Intetdera har skett. När man nu vet, i hvilket förhållande Svenska Tidningens redaktion, såsom förut är nämndåt, står till det maktegande partiet i landet, och icke någonting i offieiel väg hvarken på ett eller annat sätt tillgjorts eller offentligen yttrats för att desavuera det anmärkta förfarandet, hvilket deremot stod i ett visst sammanhang, åtminstone till tiden, med regeringens anslagsfordringar hos Ständerna; när härtill lägges hvad som blef bekant om konferenser med några inflytelserika riksdagsmän, och dessas strax derpå följande bevekliga uppträdande, i någon motsats till deras nästföregåenden, på regeringens sida till förmån för kreditivet, med det uttryckliga motiverande, att medlen skulle användas att kunna lägga svärdet i vågskålen på hvilkendera sidan som helst, i händelse neutraliteten hotades; när man, säga vi, lägger allt detta tillsammans, kan Svenska Tidningens redaktion då längre undgå att lika med hvarje annan finna och erkänna, att i fall en sådan misstanke om onationella sympatier, hos den närvarande regeringen existerar, som Svenska Tidningen tydligt förutsätter, 7 fall, — vi nyttja blott samma ord som Svenska Tidningen sjelf — i fall nationens tillgifvenhet för monarken och förtroende till redligheten i hans offentliga förklaringar skulle hafva blifvit undergräfd, så hade detta icke varit en verkan af de Berqgman-Schinkelska p Minnenar och tidningarnas referater deraf, emedan detta allt angår en längesedan förfluten tid, utan af Svenska Tidningens, såsom det allt hittills måste synas, mot bättre vetande utspridda osanningar och vissa riksdagsmäns olyckliga tolkning af neutralitetens beskaffenhet, i förening med eller bredvid åtskilligt af regeringens egna förklaringar och åtgärder. Så långt, att nförtroendet till redligheten: i Konungens offentliga förklaringar blifvit undergräfd har det dock Gudilof icke ännu kommit, och Svenska Tidningens ängslan 1 detta afseende är så mycket mer öfverflödig, som det är oss fullkomligen obekant, att konungen afgifvit någon offentlig förklaring öfver den yttre politiken, mot hvilken hans eller regeringens handlingssätt skulle stå 1 strid. Tvärtom har den enda offentliga förklaring som på något sätt blifvit afgifven, så vidt vi känna, varit af den beskaffenhet som nyss nämndes, att regeringen önskade rusta för att kunna lägga sitt svärd i hvilkendera vågskålenr som helst. Detta innefattar en åsigt, som vi då 99 af hundrade anse att det aldrig kan komma i fråga, att regeringen skulle lägga sitt svärd i mer än den ena vågskålen, i vestmakternas; men man kan derföre ingalunda beskylla konungen att hafva offentligen talat ett och handlat ett annat. Här torde dessutom vara rätta stället att yttra sina tankar om regeringens ställning och äsigter. Att starka sympatier för Ryssland egt rum hos hela det maktegande partiet, lärer väl vara fruktlöst att neka, ingalunda så som skulle någon vilja öfverlemna Sverge åt Ryssland eller önska att vi komme under den ryska makten på samma sätt som Finland, ty så vanbördig tro vi ingen svensk finnas. Men väl låter det tänka sig att regeringen och det maktegande partiet ända tills för ett par år år sedan i sitt sinne varit så betagne af Ryss? lands öfvervägande makt och resurser samt af den statsidens absolutism som der uppslukar allt, att de kunde anse ett motstånd mot denna makt i längden blifva fruktlöst och föreställt sig att enda medlet till Sverges bestånd i framtiden skulle blifva att det utgjorde ett slags vasallrike, hvilket derjemte, för att få lefva i fred och någorlunda grannsämja, borde i afseende på sina inrättningar och sitt inre styrelsesystem så mycket som möjligt gå grannens önskningar till mötes. Häri torde ock ligga en af grunderna till den reaktionära tendensen att inskränka tryckfrihet, införa mera absolutism i embetsverken, utvidga polismakten o. s. V., med ett ord att åstadkomma hvad man kallar ett inre Ryssland. Detta är i vår tanke ett i hög grad misstaget system och en politik som borde ändras, dels emedan det vore en stör blindhet att ej se, det Ryssland, om det fått vara oantastadt och i tysthet verka för sitt mål, troligen inom en generation till skulle hafva uppslukat Sverge och verkligen inkorporerat oss, utan att då göra alltför stora omständigheter med dynastien; dels emedan Sverge just tyckes bestämdt till den vackra rolen i verldshistorien, att under sann utveckling af konstitutionella inrättningar, och i uppriktigt och fast förbund med det vestra Europa, bilda en förmur emot den förstenande czarismens inträngande och emot den andliga död som dermed följer för utveckling och frihet. Men ett misstag om politik är derföre ännu icke ett förräderi, åtminstone icke till viljan; man måste väl skilja emellan dessa tvenne ting. Annorlunda har emellertid förhållandet nu sg TT FT oo oo AT SE i trott ingalunda delas af nationen i allmänhet;z