Aftonbladet – 28 november 1855, sida 2

serat med soldaterna på alla krogar, och mr de Malestrac tviflade icke att detta regemente, fordom så misstänkt, skulle ganska snart vara ibland de mest säkra och tillgifna försvarare för tronen och altaret. För första gången på två års tid blef mr de Malestrac icke insläppt hos madame de Barjolle. Är madame icke hemma? frågade han kammartjenaren som nekade honom inträde. Jo, herr grefvre. Har hon främmande då?s Madame är ensam. Hvarför anmäler ni mig icke då?, Madame tager icke emot någon; förbudet gäller för alla. För mig äfven? Det gifves intet undantag, herr grefve. Det var högst besynnerligt, tänkte monsieur le Malestrac då han gick. Dagen derpå, då han på nytt anmälde sig, sgde samma uppträde rum; och Florentines samle vän aflägsnade sig med beklämdt hjerja, undrande öfver detta mottagnindssätt, hvarvid han icke var van, och sökande med ängslan att uttyda det utan att lyckas deruti. Men han tröttnade icke och återkom tredje lagen med själen uppfylld af dunkel oro. enna gång råkade han icke någon dometik i sin Väg. För knäfvelw,, sade han till sig sjelf, jag nåste veta ordet till gåtan. Han gick in i salongen; den var öde. Han slappade på sängkammardörren .,. ingen svarade. Han kastade en blick i matsalen, len var tom... Det var besynnerligt, utropade mr de Valestrac, skulle jag väl kommit in till den sköna i den sofvande skogen? Han fattade tag i en klocksträng och börade ringa af alla krafter. (Slutet följer.)