Aftonbladet – 19 november 1855, sida 2

Komp, hviskade jag till: Brune, jag vill ännu en gång se henne ;.. men var lugn, jag vill ej tala till den som vågat befläcka mitt namn ... nej, jag vill endast ännu en gång betrakta detta trolösa ansigte för att förevigt bortjaga den ljufva bild som ännu qvarlefde i min själs pJag besvär dig, Henrik ! utropade Bruno, gå icke in, jag känner din häftghet... du kan ej lägga band på dig... Kom ihåg scenen vid Homburg. Den nedrige förföraren är således derinne ! utbrast jag, och utan att höra Brunos böner störtade jag ir i spelsalongen. Den mängd nyfikne som lägrat sig kring den gröna mattan gjorde det lätt för mig att betrakta Sophie utan att sjelf blifva sedd. Hon satt ännu qvar på samma ställe som då jag gick ut, emellan majoren och en gammal spelerska; begge voro helt och hållet upptagne af sina beräkningar. Kunde majoren vara Sophies älskare? .. Nej, det var omöjligt, hon kände honom för väl, hon hade för länge föraktat honom. Bruno har bedragit dig, hviskade hoppet åter i min själ, hon är oskyldig; men i detta ögonblick tog Sophie majorens penningar för att fördubbla spelet... jag tvifiade ej längre... jag såg bonom ömt trycka hennes hand, och hon besvarade hans handtryckning med ett leende som genomborrade mitt hjerta. En slöja bredde sig öfver mina ögon, jag vacklade, Bruno fattado min arm. Låtom oss gån, hviskade han, låtom oss gå ! Nej, nej, lemna mig!o Jag förmådde cj slita mina blickar från denna qvinna, : Med synbar oro följde hon bankirens alla rörelser, och hvarje gång hon vann glänste hennes ögon af en onaturlig glans, Majoren betraktade henne med vällustiga bliekar, och hon lutade sitt hufvud med vild glädje mot hans axel, Jag var för