Aftonbladet – 19 november 1855, sida 2

Rysk inkräktning i den skandinaviska norden. (Bref till The Times af en norrman.) Ibland de stora föremål, Peter I i sitt ryktbara testamente anförtrodde åt Rysslånds kommande herrskare och utmärkte såsom icke mindre vigtigt än Andreaskorsets planterande på Bosporens stränder, var det att bringa en del af Atlantens kuststräckor under det czariska väldet. De omständigheter jag önskar att bringa till er kännedom skola visa att hans efterträdare bemödat sig att uppfylla den ena delen af uppdraget som blifvit dem öfverlemnadt lika väl som den andra, och att fullbordandet deraf var äsyftadt och möjligen skall blifva andra akten i det drama hvartill vi nu äro åskådare. Det område, öfver hvilket Rysslands omätliga äregirighet länge gapat såsom den första parallelen till dess angrepp på den nordiska halfön, är Finnmarken, den nordligaste provinsen af Norge. Finnmarken, som sträcker sig öfver flera latitudgrader, innehåller omkring. 1300 geografiska qvadratmil, men på hela detta ofantliga område finnes knappast 30.000 inbyggare. . Med denna ringa befolkning och dess nordliga läge kunde man föreställa sig att en sådan provins knappast skulle blifva föremål för on stormakts eröfring. Men on sådan slutsats vore emellertid ganska förhastad. Genom Finnmarkens besittning skulle tyssland förskaffa sig cen talrik sträck äkra hamt som, äret om isfria cch rekt förbindelse med Oceanen, kunde förvandlas till förträffliga stationer, hvarifrån dess flottor, hvilka nu ligga infrusna under en stor del af året, när som helst kunde utlöpa. Men hvad som för Ryssland är ännu vigtiarc är att det i dessa kusters inbyggare ulle erhålla en stam af sjömän, hvilka, förirfvande sitt uppehälle genom de omätligt rika fiskerierna och sålunda uppammade till stort mod och ihärdighet, skulle utgöra de förträffligaste matroser för dess marin och lemna längt bakom sig sjömän af alla andra tioner. Och då dessutom hafvets rikedom der är utvecklad endast i ringa förhållande till hvad den kan blifva, kunde befolkningen med ringa svårighet förökas genom inflyttning ryska horder, hvilka nu lefva under mindre gynnsamma omständigheter. Genom ceröfringen af Finnmarken skulle Ryssland på en gäng undanrödja de två stora brister, hvilka hittills. hindrat det att blifva en sjömakt af första ordningen, nemligen en sjövan befolkning och öppna och säkra hamnar. Den första nyttan af dess eröfring skulle blifva att bringa hela Norge och Sverge unler Rysslands vasallskap, och jag behöfver ej för engelska läsare framhålla följderna för Europa och för verlden af en sådan händelse. Det torde ej vara allmänt bekant för edra läsare att före Finlands eröfring från Sverge 1809 var den del af. Norge som gränsade till Ryssland jemförelsevis ringa, och att i början af innevarande århundrade gränserna ej voro bestämda. De torska konungarne utöfvade, så länge riket var oberoende, ända ned till l6:de seklet, sin suveränitet och upptogo skatter ända till Kola och längs Hvita hafvet, många hundra mil utom de närvarande gränserna. Men under den danska ohjeipliga styrelsen togo ryssarne tillfället i akt att göra sina inkräktningar, och det enda steg som jogs för att hindra dem var upprättandet af Vardöhus fästning, hvilken måste hafva ansetts. snarare såsom cen blott gränssten än såsom något verkligt försvarsverk. När Norges sjelfständighet 1814 återställdes och dess försning med Syepge egde rum, öppnades underhandlingar med Ryssland för att afgöra den väckta frågan om gränserna. Dessa under: bandlingar slutades genom fördraget af 1826, hvarigenom Ryssland vann några tusen qvas dratmil (engelska) af hvad som förut ansågs utgöra norskt område 7). Det oaktadt är dock ) Man anser att det plötsliga afslutandet af detia d följd af den förlägenhet som So