Aftonbladet – 16 november 1855, sida 1

blir dessutom ingenting lättare än att ifrån spelsalongen hemta några vänner för er räkning. Grefven gick. Lugna er,, sade majoren åt Bruno, som gret likt ett barn; det hela är ju ingenting, ena skråma, en handtryckning, och Helena u segraren. — Käre Henrik, hvarför skall ni ha dessa dumma fördomar? Om ni vore en glad och treflig pojke som jag alltid trott, så skulle vi i afton helt lugnt supera allactillsammans. När äran en gång blifvit tillfredsställd, så hvad är det värdt att ni bryr er om en qvinna söm icke längre älskar er? Låt grefven få behålla henne; tro mig, han blir snart mera besvärad af henne än nix Denna lättsinniga ton, detta öppna förakt för min kanhända ännu oskyldiga hustru gjorde på mig ett intryck omöjligt att beskrifva; men i detta ögonblick måste jag ju vara majoren förbunden, hvarföre jag tyst nedsväljde denna nya förolämpning. Lyckligtvis lät grefven icke vänta på sig; så fort terrängen blifvit vald och vapnen mätta, intogo vi våra platser. Om herr von Wildenstein tvekade att antaga min utmaning, hade det helt och hållet varit af fruktan att göra sig löjlig; ty nu var han fullkomligt herre öfver sig sjelf, och jag såg snart att jag hade affär med en fruktansvärd moståndare. Grefvens var både mera öfvad och starkare än jag samt hade en märkvärdigt säker arm, och medan han allt mera lifvades, kände jag mig småningom svigta. En förfärlig förtviflan bemäktigade sig min själ; jag var mindre angelägen om att försvara mitt Hf än att träffa den som beröfvat mig Sophie, och i stället för att parera, kastade jag ; mig med raseri öfver herr von Wilendstein. I samma ögonblick gick en dödskyla genom mina ådror: mina ben vacklade; jag tyckte