Aftonbladet – 16 november 1855, sida 1

STOCKHOLM, den 16 Nov. I vårt lugna och neutrala fädernesland gäser sedan några år ett stridsämne, som ledt och hotar att ännu leda till förvecklingar, långt argare än någonsin den orientaliska frågan, och det är jernvägsfrågan. Vi ämna ej här tala om de gamla partisynderna, grälet om Köping-Hult-banan, de hetsiga fäktningarne vid förra riksdagen mellan södra och vestra stambanornas förfäktare, eller ens den närliggande stora folkstriden i Vestergötland. Knappt har vår betänksamma och prokrastinerande regering, efter sin vanliga metod. slitit tvisten mellan de tre täflande Vestgötabanorna på det sättet att hon anbefallt undersökningen af en fjerde linie, med undransvärd fintlighet påhittad der ingen drömde om att en kongl. svensk jernväg någonsin skulle slingra sina krumbugter; knappt hade samma regering, för att ännu en tid kunna uppskjuta det obehagliga afgörandet mellan dessa fyra linier, låtit anbefalla undersökningen af en femte — hvilken emellertid, i förbigående sagdt, är både den rakaste, kortaste och efter alla anledningar den allra fördelaktigaste af allesammans, nemligen den af bergmästaren v. Zweigbergk föreslagna — förr än ett nytt jernvägskrig botar att utbrista mellan provinserna norr och provinserna söder om Mälaren. Vi hotas med ett upplågande af de gamla fejderna mellan Svea och Göta rikena, endast att Södermanland i denna fråga får räknas till det sednare, — allt för de välsignade Jernvägarne. När vid sistförflutna riksdag ständerna frikostigt beviljade fyra millioner för anläggningen af den-så kallade vestra stamlinien. att begynnas från Göteborg, för att i en framtid sammanbinda rikets två betydligaste städer, så antog väl hela allmänheten för gifvet att denna linie, i öfverensstämmelse med den derom handlande kongl. propositionen, skulle i sig upptaga större delen af den under arbete varande KöpingHultbanan, med hvilken den skulle sammanfalla vid Svartå bruk, nära gränsen mellan Nerike och Vestergötland, för att sedan från Köping fortsättas i riktningen mot Stockholm genom Vestmanland och Upland, det vill säga på norra sidan om Mälaren; och vi kunna ej erinra oss att under debatten härom någon annan förutsättning uttalades i någotdera af stånden. Det är dock möjligt att den andra åsigten uttalats inom statsutskottet, der man nu efteråt kan finna att den haft betydande försänkningar; men det är dock sannnolikt att den derstädes, liksom hos åtskilliga af riksdagens mest framstående personligheter på riddarhuset, höll sig försigtigt dold under intresset för den Skånska stambanan, så att ständernas beslut angående den vestra banan icke kom att innehålla någon speciel bestämmelse om denna liniens riktning längre än till Nerikesgränsen, från Göteborg räknadt. På denna uraktlåtenhet att gifva en bestämning, som syntes hvar man falla af sig sjelf, hafva emellertid sedermera anspråk blifvit grundade att få vestra stamlinien dragen från någon punkt i sydvestra delen af Nerike, i ostlig riktning genom detta landskaps södra del och vidare genom Södermanland fram emot hufvudstaden, det vill säga söder om Hjelmaren och Mälaren. Dessa anspråk hafva framträdt från tvenne särskilda håll, men dock, såsom det synes, efter en gemensamt aftalad plan, nemligen från åtskilliga godsegare i Södermanland, medelst till Kongl. Maj:t och kongl. jernvägskomitån ingifne ansökningar, samt från landshöfdingen i Linköpings län hr grefve Hamilton, medelst en såsom bihang till Östgötha Correspondenten, för den 17 sistl. Oktober och till Norrköpings Tidningar, för den 3 November, offentliggjord s. k. spromemoria angående jernvägars anläggande inom Östergöthland. Vi hafva förskaffat oss del af de förstnämnda ansökningshandlingarne och hafva beslutit oss för deras fullständiga meddelande i vårt blad, dels på det petitionärerna ej må kunna säga att någonting af deras bevisning blifvit genom vårt sätt att referera def undertryckt eller försvagad, dels och i synnerhet på det att de norra och vestra provinserna må få göra sig fullständigt bekanta med deras innehåll. Hr grefve Hamiltons promemoria är deremot allt för vidlyftig för att af oss kunna ånyo tryckas, och har dessutom, såsom bilaga till två vidsträckt cirkulerade tidningar, sannolikt redan blifvit så allAE FANNS