Aftonbladet – 14 november 1855, sida 3

RR en Re TA f PUMPS WE U FREE 1608 I emot tullförvaltaren angifna förhållandet vore verkligt och grundadt. Ett ytterligare vittne, guldsmeden Degerman, intygade att handlanden Westerberg i December månad 1854 yttrat, att han till tullförvaltaren utbetali 600 rdr afgifter för tjära. Vittnet Glasberg hade äfven hört färgaren Strömberg sistl. höst uppgifva att han till tullförvaltaren betalt medel af ifrågavarande beskaffenhet och deröfver yttrat obelåtenhet Afven Westerberg hade under innevarande år yttrat att tullförvaltaren af honom uppburit något i afseende å tjära som icke varit rätt. För afhörande af ytterligare vittnen, deribland en sjökapten Schröder som svore å utrikes ort vistande, blef målet uppskjutet till den 18 nästkommande December. . Fmiljen Rothschild. Kring denna familj sluter sig så att säga en gylldne roman, som gör en af dess mest framstående medlemmars frånfälle till ett icke ovärdigt föremål för den offentliga pressens uppmärksamhet. Baron Salomon Rothschild, hvars likbegängelse nyligen egde rum i Paris med en på sätt och vis offentlig högtidlighet, var andre sonen till grundaren af nämde hus och hade vid sin död uppnått en ålder af 82 år. Anselm, förste sonen, som var chef för Frankfurterhuset, har redan för någon tid sedan aflidit. Den tredje, Nathan, som var hufvudman för det stora Londonerhuset, har äfven gått hädan, och af den andra generationen utaf dessa penningeverldens furstar återstå nu icke flere än James (äfven i Paris) och Charles i Neapel. Det är likväl mer med hänseende till sin makt än sin personal som familjen Rothschild fått ett svårt slag genom två af sina medlemmars död, ehuru å andra sidan den ene af de öfverlefvande, James, både i affärsskicklighet, karakterslyftning och intelligens ännu strålar som solen för detta hus. Anselm var stor genom sin klara blick; Nathan genom sin arbetsförmåga; James är det genom sitt snille. Hos Anselm funnos i märkvärdig förening schackerjudens instinkt och statsmannens genomträngande blick. Nathan förband med en affärmans lugn hela en smugglares slughet. Det var han som, då boende 1 Manchester, under Napoleons kontinentalsystem samlade sig en enorm förmögenhet genom smyghandel.. Han kände utgången af slaget vid Watterloo åtta timmar förr än underrättelsen derom kom engelska regeringen tillhanda, och vi tilltro oss icke att bedömma huru mycket hvarje minut af dessa åtta timmar var värd i en sådan mans hand. Men i förening med den enes klara blick och den andres slughet och drift besitter James hvad som brast dem båda — verklig snillrikhet, fina -manår-och en mindre vanlig själsodling, hvilket gör att han i sina transaktioner med Europas furstehus framstår mera som diplomat, under det hans bröder Anselm och Nathan aldrig förmådde höja sig öfver juden. Det ståtliga palats, i hvilket Salomon dog, är säkerligen kändt af de flesta som besökt Paris, äfvensom mången torde ha sett det oansenliga hus i Frankfurt der han föddes. För icke länge sedan såg mau, en gång hvart år, på en viss natt, fönsterna i detta hus upplysta af ett sken, som, utstrålande från gammalmodiga hebreiska lampor, kastade ett sällsamt, spöklikt ljus på de förfallna, smutsiga byggnaderna rundt omkring. Denna nattvar den judiska nyårsnatten, på hvilken de fem bröderna Rothschild, från Frankfurt, Wien, London, Paris och Neapel, voro församlade, man vet icke af hvad anledning, kring en gammal hopskrumpen hebreisk qvinna med tindrande ögon. Denna qvinna var de fem guldfurstarnes moder, som ännu hängde fast vid den lilla oansenliga byggnad från hvilken familjens lycka uppblomstrat. Huset står ännu qvar, men fönstren äro ej mer upplysta under nyårsnatten; modren är död; tre af sönerna ha följt henne, och de två som äro qvar, parisaren och neapolitanaren, hafva icke mer någon talisman som drager dem till det gamla hemmet. Salomon, den nu aflidne (ursprungligen bosatt i Wien och först på sednare tiden i Paris) samt Charles i Neapel hafva alltid ansetts som de obetydligaste bland bröderna. Den förstnämnde var en gammal fetlagd, grötmyndig herre, som kände sig stolt öfver att umgås med bankrutterade österrikiska adelsmän och svirande bojarer, och Charles i Neapel finner sin glädje uti att med vördnadsfull courtoisie uppvakta deutfattiga furstimnor och refvinnor som hvimla vid kung Bombas bilade hof. Under sin ungdoms rosendagar affekterade han en öm passion: för -mll Sontag, och flanörerna hade mången gång roligt af att betrakta honom då han följde föremålet för sin låga genom Frankfurts gator, under oupphörligt bugande, grimacerande och pladdrande, hvarvid hans rödbrusiga, frodiga anlete strålade af fetma och fåfänga. Ännu ung, äktade han en miss Hertz, en flicka af sällsynt skönhet. Men hans gamle far, som då ännu lefde, var af den åsigten att sonen i stället bort äkta en stor förmögenhet, hvarföre han gaf honom sin förbännelse, förvisade honom från sitt hus och ville till och med på dödsbädden icke trycka honom till sitt bröst. Det är alla personer vid kung Bombas hof väl bekant, att under den tid Charles bodde i Neapel den unga fruns skönhet ingaf hans majestät en så intensiv beundran, att då han icke var upptagen med uttänkandet af nya mirakler, han tillbragte så många timmar med kärligt snack vid den tjusande judinnans fötter, att försigtigheten slutligen bjöd hennes-man bryta upp sina boålar och för en tid hålla sig undan med sin ustru. Baronessan Lionel Rothschild, som är gift med parlamentsledamoten för London, är en dotter af baron Charles och miss Hertz och besitter alla sin mors tjusande behag, lyckligtvis utan att ega någon enda af sin fars löjliga egenskaper; hon är en qvinna af atllavnt hada sttva ons fa skr