Aftonbladet – 13 november 1855, sida 2

något af tenorens förträffliga smak; men der hvar sångare öfverträffade sig sjelf vari arian Il mio tesoron. Jag har hört Rubini och djupt beundrat detta konstens underverk; men jag bekänner uppriktigt att denna bit, som kommer helt opäräknadt, alltid lemnat mig kall; här deremot uttryckte denna sång, som å samma gång andas ömhet och raseri, i fördubbladt mått dessa begge känslor, hvilka under hela pjesen lågat i Octavios själ; ifrån första ögonblicket gjorde han oss förtrogna med sin kärlek och sin hämd. Han föredrog de första takterna med en genomgripande klagan; sedan lifvades han småningom och sjöng slutligen med ädel värdighet och en otrolig värma dessa ord, hvari han lofvar donna Anna den trolöses bestraffande : Dite le chi suoi torti A vendicar io vado; Che sol di stragi e morti Nunzio voglio tornar På mig gjorde dessa ur själens djup utgångna ord ett intryck som jag aldrig förr erfarit; nej, konsten ensam kan ej frambringa sådana toner ; så talar endast naturen. Nej, denna vrede är 6) låtsad, dessa tårar äro verkliga, det är omöjligt att bedraga sig derpå; det var icke en skådespelare, det var en olycklig hvilken jag hörde och med hvilken jag led! Hänryckt och utom mig af beundran, började jag att af alla krafter applådera; men till min stora öfverraskning var jag den ende eller, till råga på löjligheten, ensam med Bruno, som likt en annan galning gaf sin förtjusning tillkänna med både händer och fötter. Jag såg hur Octavio betraktade mig; hans blick uttryckte en bön om rättvisa; jag fördubblade mina bravorop och, denna gång drog jag först med mig några grannar och sedan nära på hela salongen. Octavio bugade sig, vänd mot