Aftonbladet – 13 november 1855, sida 2

Östgöta Correspondenten ger derpå följande svar: Derföre att den till en början anslog nationella sympatier, afskedade några allt för ultra konservativa embetsmän, intog ett par liberala karaktärer i styrelsen, öppnade 1844 års rikmöte med löftesfulla ord, lät en af ministrarne förklara att representationsfrågan ej mera kunde falla, begränsade titelsjukans korruptionsmedel, upphäfde förbudet af personligt umgänge med Wasafamiljen, införde den lika arfsrätten, kort och godt, genom att som det syntes, på ett förtroendefullt och öppet sätt vilja gå nationens billiga behof och förhoppningar till mötes. Samma tidning frågar vidare: Hvarföre har nationens allmänna omdöme om den närvarande regimen sedermera så märkbart förändrat sig?n Derföre att den icke fullföljt den först beträdda vägen, utan slagit in på den kungsväg, som Carl Johan nybröt. Derföre att den åter aflägsnat ifrån sig hvarje kraftigare och friskare vilja, numera endast omgifvande sig med personer, mer eller mindre ovänligt stämda emot landets allmännaste fordringar. Derföre att vårt befordringssystem antagit helt och hållet samma karakter, som det hade förut. Derföre att den låtit representationsfrågan falla, dels genom att först sjelf sönderbryta den s. k. representationskomiten, och dels genom att öfvergifva hvarje förändringsförslag, slutligen till och med dess eget. Derföre att titelsjukans korruptionsmedel återigen blifvit adopterad Derföre att uniformsförändringsmanien snarare till — än aftagit. Derföre att de förändringar, som genomföras, nära nog kunna anses snarare genomförda mot styrelsens åsigter och önskningar, än till följd af dem. Derföre att påbörjade reformer — såsom skolfrågan till exempel — afbrytas, liksom magnetiserade af en outredd naturkraft. Derföre att, oaktadt nya och ökade anslag oupphörligt fordras, dessas användande likväl icke i allmänhet motsvarar en allvarligt beräknad, klok hushållning. Derföre att oppositionen under riksmötena, ej mindre än den redligt menande, fria pressen, behandlas på ett sätt, som är i högsta måtto afvogt, för att icke säga föraktfullt. Derföre slutligen att den genom sitt vid sista riksmöte emot tryckfriheten uttagna steg alldeles otvetydigt visat sig ega för afsigt att öfvergå från sin hitintills mera politiskt passiva karakter till en verkligt retroaktiv. — LIndependence Belges halfofficiella pariserkorrespondent skrifver angående Sundstullen följande: Frågan om Sundstullen innefattar tre frågor: om de europeiska staternas intervention, om Rysslands deltagelse deri samt om de nordamerikanska staternas fordringar. Jag tror att de blad som hittills behandlat saken från dessa olika synpunkter öfverdrifvit svårigheterna. Den danska noten har blifvit med beredvillighet mottagen af de olika regeringarne och ingalunda, som man sagt, med likgiltighet af den franska. Kejsarens regering har endast skäl att vara belåten med den danska styrelsens hållning under den närvarande krisen och skall med nöje skänka den sitt understöd för åstadkommande af en gynnsam lösning. Hvad Rysslands förhållande till saken angår, så måste man komma ihåg att det icke är konferenser, utan endast möten, som skola hållas i Köpenhamn. I konferenser, der engelska och franska underhandlare funnes tillstädes, skulle Ryssland ej kunna deltaga: ty på konferenser, hvilkas medlemmar ega att framlägga fullmakter från deras suveräner, i hvilkas namn de skola fatta beslut, tänkas suveränerna sjelfva underhandla medelst sina representanter. Det är derföre icke brukligt, när suveräner äro i krig med hvarandra, att de så närma sig hvarandra, med mindre det sker för att underhandla om fred. Men när det blott är frågan om möten, der inga fullmakter skola utvexlas eller beslut fattas i suveränernas namn, utan der blott undersökningar skola anställas för att derefter inberättas till regeringarne, finns intet hinder för vestmakternas och Rysslands representanter att befinna sig under samma tak. Frankrike och England skola sålunda icke sätta sig emot att Ryssland deltager i förhandlingarne. Det är att hoppas att Ryssland icke skall hålla sig tillbaka, och att saken sålunda kan bli afgjord på ett tillfredsställande sätt. Hvad Amerikas förhållande till saken angår, är så mycket visst att, om de curopeiska makterna bli eniga om huru den skall afgöras, de skola veta att försvara sitt gemensamma verk mot Amerika. Skulle detta vilja med väpnad styrka bryta de lagar som Europa gifrer sig sjelf, skall det få att göra med alla europeiska makter, som det måste ligga om hjertat att det ej tillåtes en amerikansk stat att upphäfva sig öfver den europeiska folkrätten. ÖSTERRSTÖN