Aftonbladet – 12 november 1855, sida 2

Ett ilbud kom ifrån kungen-då: Han ville ej blodse rinna; Han löste vår ed; gaf oss lof att gå; Men folket rasande trängde på; Vi kunde ej utgång finna. Nu segern flydde vår trupp; som var För svag att kämpa mot alla. Men såradt lejon ej huggen spar; Ej annat val nu för oss var qvar, Än sälja oss dyrt och falla.n I Och fram bröt folket med vilda rop, I Som tigrar de alla tjöto: I dag skall träldomens lejda hop Bli döpt af oss i ett blodigt dop; — Och in i vår trupp de bröto. En strid der stod nu på lif och död, En strid utan hejd och förskoning: Gevären smattrade, blodet sjöd; Af vilda, skärande dödsskrän ljöd Den fridlysta kungaboning. Som vågor tumla mot klippig strand Och öfver hvarandra svalla, Man tumlade länge i stridens brand, Förrn svärden föllo ur domnad hand, Och kinderna blefvo kalla. Jag sjelf af en slump blef skonad blott; Mig döden ej ville hafva: I tjockaste röken af mördande skott Jag störtade ut ur förhärjadt slott Att mig ibland dödar begrafva. Och kulorna susade vildt kring mig Och klingor i tjog jag mötte. Jag slogs, jag blodade jemt min stig, Som björnen stark, som en tiger vig, Jag röt, jag högg och jag stötte. Som Etnas krater i rasande mod Eldklyftor kring fälten kastar, Mig slungade striden ur krater af blod, Ur sjudande svalget; till Seinens flod Med vingade fötter jag hastar. Man varsnar mig ej i den tjocka rök. I vattnet jag störtade neder; Förtviflan mig dref till ett djerft försök: Jag simmade stundom och stundom dök; Det svalkade godt mina leder.