Aftonbladet – 12 november 1855, sida 2

månne dermed är bättre stäldt nu... Må man höra sig för, icke hos tidningsutgifvarne, utan i verken, bt. 2ex. i Ki Mits och rikets hofrätter, och man skall äfven der förnimma en tyvärr mycket allmän samt ingalunda förhemligad obelåtenhet med det nuvaran-, de, i vanlig mening civila befordringssystemet, just: emedan detsamma icke numera stödjer sig på rätt; och sanning, utan på godtyeke; och om vi se på de presterliga befordringarne, så möter oss äfven der enahanda bedröfyvelse. I Lunds stift t.ex., dettastift som är besväradt med en alldeles ojemförlig mängd äfven patronellti pastorater, hvilkas själasörjare tillsättas godtyckligt af patronen, — han må vara huru Sorimlig som helst — der, i Lunds stift; borde väl icke. — — — —— — — ) föredömen. Och likväl har nu nyligen K. M:t, mot flere församlingars dels vid valet och dels genom särskild deputation allmänt uttryckta, underdåniga önskan, under förbigående af kända och älskade själasörjare, utnämnt andra. Så t. ex. i Qvidinge, hvarest den för sockneminnen alldeles okände och till annat stiff hörande unga regementspastorn Heurlin utnämndes, med förbigående af kontraktsprosten Tornberg. Författaren upptager härefter ett: mycket strängt yttrande ur tidningen Svea, som går ut på att visa att enda grunden till en så omeriterad persons befordran till ett af Lunds stifts bästa pastorater kunde ha varit att bhan är son till den så mycket meriterade biskopen i Wexiön, samt slutar med att detta befordringssätt i Lunds stift väckt det djupaste bekymmer, att det förer tanken tillbaka till Schröderheims dagar, och att man väntade något helt annat af hr Anjous redbara och aktningsvärda karakter, då han kallades till ecklesiastikportföljen. Dock, tillägger Svea, det är visst icke sagdt att det uteslutande är hans skuld. Nej, tyvärr, icke — fullföljer Barometern; öfver hr Anjou står en oföränderlig, högre vilja som befaller: Och hr Anjou lyder beklagligtvis, der Han borde, i all underdånighet, och : grundlagens. namn protestera, och om det ej bjelpt hade han bordt resignera. Emellertid, fortfar vår förtattare, är det nu så, att oro och sorg öfver det nu rådande befordringssystemet mer och -mer intaga alla ärliga vänner af den konstitutionella monarkien, och huru H. Maj:ts landsfaderliga hjerta kan deröfver trösta sig, är ej lätt att förstå, ty icke måtte någrag — Barometern begagnar här ett starkare uttryck — underdåniga vördnadsförsäkringar kunna uppväga Hans Maj:ts öfriga uitdersåters djupa sorgebetygelser. I ett följande nummer fullföljer författaren under samma öfverskrift och med samma motto sålunda: Äfven så moderata tidningar, som Skånska Postebn och Blekings-Posten, hafva beklagat de sednast skedda utnämningarne i Lunds stift, och vi samt säkerligen alla vältänkande svenske män, de må. hylla hvilka politiska åsigter som helst, instämma i Blekings-Postens yttrade förmodan, att dessa utnämningar komma att väcka en viss förtrytelse både hos stiftets presterskap och de församlingar, hvilka blifvit gäckade i sina förhoppningar att erhålla själasörjare, för hvilka de hyst förtroende. De schismatiska rörelser, — säger BL-P:n vidare — som öfverallt i landet förnimmas och åstadkomma söndringar inom svenska kyrkan, gynnas på ett betänkligt sätt genom dylika tillsättningar mot församlingarnes uttryckta önskningar. Det är, helt naturligt att då folket påtrugas lärare, hvilka det måste mottaga såsorh högsta maktens nådehjon, uppkommer derigenom misstroende till de erhållna presenterna. Icke underligt att folket vänder sig från sina påtrugade själasörjare och ser sig om efter andra, hvar de kunna finna dem; och på så sätt hemfaller (folket) under andliga förvillelser, hvilka till slut åstadkomma för vederbörande större obehag, än om : de för folkets önskningar uppoffra en och annan anspråksfull sökande, vore han än så lärd som en faris. Författaren upptager derefter Svenska Tidningens klandrande omdömen om de sista utnämningarne inom öfverståthållareembetet och anslaget åt friherre Knut Bonde, beviljadt, såsom Barometern tror sig med visshet veta, icke i följd af konseljens tillstyrkande votum, utan i följd af H. Maj:ts egen allenastyrande vilja,. Han jemför detta anslag af 4800 rdr med de gratifikationer som blifvit af kunglig nåd tilldelade förtjenta folkskolelärare ; han rodnar såsom god rojalist öfver ömkligheten af dessa för en gång gifna anslag af 25 rdr, hvilket, för en oafbruten tjenstgöring under 20 till 40 år, gör mindre än 1 rdr om året, och utbrister derefter: Himlen allena må veta hvad man rätteligen bör tänka om detta och mera dylikt. Men säkert är, tyvärr, att det icke har ökat eller kan främja tron på tillvaron nu af den höga grundsatsen — för tio år sedan — att låta rätt och sanning blifva det svenska regeringssystemets ledstjernor., Författaren hänvisar vidare, i ordalag som förekomma : oss nog stränga för att här anföras, till grundlagarne och deras helgd, såsom grunden för de styrdas och styrandes trefnad och säkerhet, och slutar sin artikel med följande ord, hvilka på ett egendomligt sätt måla djupet och värman af den sannt röjalistiska hänförelse som inspirerar deras författare: Det är i hög grad beklagligt att dessa och flere dylika . . , .) misstag kunnat ske; men deras icke minsta märkvärdighet ligger ock deri att de inträffat just nu, då, efter all anledning, fortfarandet af Sverges neutralitet är eller snart blir allvarsammeligen ifrågasatt... Behöfves icke då, mer än någonsin, den mest fasta enighet mellan de styrande och de styrde, och kan man väl föreställa sig att slik enighet vinnes, eller på något vis främjas, genom uppenbart åsidosättande — — -—) Och — låtom oss utsäga vår samt många, ganska många i sanning, bedröfvade konungavänners oro — är det välbetänkt att så förfara just nu, då minnet af det älskade konungahusets stamfader sargas lika grymi ) Barometern nyttjar här nog starka uttryck, som vy ej trott oss böra återgifva: NIAN