Aftonbladet – 12 november 1855, sida 2

Du lejonväktare, tälj för mig Din saga — till gubben jag sade. — Om pröfvade minnet ej sviker dig! Den åldrige lät icke vänta på sig. Men orden på-hjertat jag lade: Har sägnen du hört om den vilda brand, Som sköflade Seinens stränder Och sållade aska kring dödssjukt land I frihetens morgon, då lagens band Sprang sönder för våldets händer ? Ett sekel till hälften förlidit har Sen dess och min kraft är härjad, Dock minnet det lefver från ungdomsdar; En spillra. ur striden, jag än är qvar, En rö af försynen bergad. I Schveizergardet jag stod på vakt Vid hotade kungaborgen. Revolten den hvälfde från trakt till trakt, En röd lavin med okufvelig makt; Och blodet flöt öfver torgen. aMarscillermarschen i vilda skri Bröt fram under klang af svärden. Den unga frihetens poesi, Af kamplust tjutande, hörde vi, Förr än den gick ut kring verlden. Jag frihet älskar; vårt land är fritt; Mitt lif jag för den vill skänka; Men dock mot frihetens våld jag stridt. Om svärd jag drog, var ej felet mitt — När äran man ville kränka. Ren kungen flyktat för stormens hot Till folkförsamlingars sköte. Fast tronen vacklade på sin fot, Man der den flyende tog emot; Det var deras sista möte. Nu gällde det lugnt på vår post att stå; Vi svurit att slottet värja; Vi slogos mot pöbeln, och nära på Vi lyckats att segern i vingen få Och konung och drottning berga. Med säkert riktade kulors skur Vi mötte marseillerskaram; Dess djupa leder vi gröpte ur, Men åter de slöto sig, som en mur; Här ingen skydde för faran.