Aftonbladet – 9 november 1855, sida 2

dolk, ty hon har hittills mera älskat dygden än lifvet ! Nå väl, om jag ej kunnat döda henne, så skall jag kunna ... Nedrige! utropade jag utom mig och e mer i stånd att hålla tillbaka utbrottet af min vrede; låga varelser, i afgrunden med er! Hänförd af ett oemotständligt raseri, störtade jag på dem en stor sten som låg på klippbranten ... Dianora, som först vändt sig om, såg min afsigt och gjorde en häftig rörelse bakåt, som frälsade henne... Hvad honom beträffar, blef han träffad, eller störtade han ned genom någon hastig rörelse af förskräckelse ... Det kan jag ej bestämdt säga; säkert är dock att ban försvann från klippkransen... Men den afskyvärda qvinnan, denna fö hatliga teatersköka, hon skulle undgå min hämd! I två hopp var jag på vägen, och innan hon fick tid att sansa sig, stack jag min turkiska dolk i hennes bröst och störtade henne ned i afgrunden, der jag såg hennes kropp rulla från afsats till afsats och sönderslitas emot granitblocken, tills den slutligen i fjerran förlorade sig i hafsskummet, som ett ögonblick färgades med blod... Jag såg mig om ... intet vittne till denna scen; jag flydde. Jag ätervände till Neapel; min far kom tillbaka från sin utfärd. Jag berättade honom i korthet att jag nyss hämnats på min fordne älskare i Rom. Samma afton reste vi... Tre dagar derefter var jag åter i vårt tarfliga hus på andra sidan Tiberns strand. Min gamle far, som var utmerglad genom sitt tröttsamma yrke, uppgaf andan några veckor sednare i ett anfall af sin andtäppa. Jag blef ensam med min tant, som, oaktadt hon satte på lotteriet datum på alla våra familjehändelser, aldrig vann något mera. En otrogen vetturino, som var 1 Calabrien, och som fick veta min fars död, beröfvade mig mitt obetydliga arf, i det han behöll de vagnar som voro anförtrodda åt honom. Han syntes aldrig mer i Rom. Min tant och jag voro alldeles utan tillgångar.