Aftonbladet – 6 november 1855, sida 2

Helsning ttHil Canrobert. Hvadan jublet nu, som råder — Firas här en fest i dag? Hvarför spritter hvarje åder Som af ett elektriskt slag? Gamla Svea! har du skurit Lagrar på Moscovias kust?... Ha de svenska drakar burit Dina förger dit med lust? Nej, de gamla svenska svärden Hvila ännu år från år, Medan kring den halfva verlden Striden sina flammor slår. Nordens lejon med kondoren Än fostbrödralag ej knöt, Ej till stolta tricoloren : Vår blågula duk sig slöt. Än vet ingen hvad det lider, Om ej ärans timslag slår! Om ej snart mot nya strider Vikingsboren nordbo går! Åskor rullade i öster Fjerran från mot våra skär; — Hör!... då ropa tusen röster: Almas segrare är här! Se, han kommer! vågen brusar Stolt af bördan som hon bär! Nordanvindens anda susar Helsningen från våra skär... Helsning till den höge hjelten, Som med romersk kraft och mod, Trotsig uppå krimska fälten Mot barbarens hopar stod. Mälarstad! gå ned till stranden, Högtidsklädd, som till en fest! Räcek, O Svea, trofast handen Åt den segerkrönte gäst! Han, som uppå ärans banor, Der han friska lagrar vann, Räknar sina stolta anor Ifrån Alnia, Inkerman. Var välkommeå! Ser du, norden Sträcker mot dig öppnad famn. Här, liksora på södra jorden, Hatadt är Sarmatias namn... Nog förstår Da Sveas trängtan, Räknar hennes hjertas slag... Nog DuvYattar hennes längtan Att i ledet stå en dag. Vi ba liksom Du en lära, Som i fordna hjeltedar Frejdade vårt namn... vår ära Uppå ryktets vingar bar! Som de tappra Caroliner Fordom främst i ledet ställt Då Novembersoln beskiner Narvas snöbetäckta fält. Ser du... på vår himmel flammar Carlavagnens gyllne bloss! Än står klippan qvar och ammar I sitt sköte jern åt oss. Än kring spegelblanka sjöar Dalens blomsterramar gå, Än mot våra skär och öar... Hafvets fria böljor slå. Är det icke samma norden, Som i våra fäders dar Vid er sida frälste jorden, Och odödlig lager skar? Richelieu och Oxenstjerna Gustaf Wrangel och Turenne Brinna likt en dubbelstjerna i På historiens himmel än! Det var då, der kom ur fjerran, Ifrån våra skogars natt, Än en David, sänd af Herran, Mot den tidens Goliath... Ringa var den hop, som vågen Bar emot en okänd strand, Men de togo Gud i hågen Och sitt goda svärd i hand. Då förnams ej småslug läras Missmodsfulla varningsrop; Då ljöd sången blott: Förfäras Ej du lilla, svenska bop! Sanningens och ljusets vinning Skall vår segerära bli Och med lagren kring vår tinning Utan fruktan stupa vi. Almas hjelte! Så har Sverge Tänkt — och slagit månget slag — Pro oss... Så — vi dyrt det svärje, Tänka vi ännu i dag Blieka kring dig, kämpe, gerna, På en frejdad strand du står! Än ej slocknat hvarje stjerna, Omkring hjeltemodrens hår. Än en gång skall denna lära Åter lifva nordens män! I Och det gamla Sverges ära Pp