Aftonbladet – 5 november 1855, sida 2

mig alla möjliga artigheter, som jag ej förstod, men som jag gissade vara ren italienska; och han kurtiserade prinsessorna i broderade klädningar, på ett lika gentilt sätt som på taflor. Han var en yngling af omkring 22 års ålder, tillräckligt mörk, och med ben formade likt dem man ser på basrelieferna i museum Pio Glementino. Då han höll en värja, hade jag velat att han äfven sårat mig... Hvarje gång som Checchina (det var namnet på den unga: flickan som bodde i värt hus) gick till teatern vid la Porta del Popolo (Folkets Port) försökte jag alltid att följa med henne. Det var ej ruinerande; man betalte tre bajoechi. Och jag var så förtjust öfver att se Monteggiano! En afton gafs det en ny pjes; mot slutet aflossar man på honom ett pistolskott, och förande handen till sidan, faller han ned. Jag trodde att någon. som bar hat till honom, hade dödat honom... Jag uppgaf ett skri... Han reste litet på sig för att se hvarifrån det kom: Checchina sade till mig att jag var ett sjäp, och att det var endast att skratta åt. Jag såg väl att man ej hade dödat honom, ty han kom fram på sccnen för att helsa publiken, som applåderade honom. Jag medger att jag var bra entaldig; det är ej med en pistol man hämnas: den åstadkommer buller ,., Följande dagen satt jag och sydde vid fönstret,och jag tror att jag tänkte på Monteggiano, som altonen förut var så präktig i sina röda stöflor och sin lilla broderade kappa ..: då jag kastar ögonen ut åt gatan och ser... Monteggiano i egen person gå långsamt förbi och se uppåt fönsterna... Mitt hjerta klappade! O! come un martello di campana! (somen klockkläpp). Jag igenkände honom i ögonblicket, ehuru han var: helt enkelt klädd, med en beretto, som gick ned öfver örat. Men han hade handskar och en liten käpp; med