Aftonbladet – 1 november 1855, sida 2

våg, hörde man från alla sidor omtalas, huru Canrobert öfverallt vakade öfver anordningarne för sina soldaters helsa och välbefinnande, och med egna ögon öfvertygade sig om att hans befallningar i detta hänseende blefvo verkställda. Sannt är att han hade under sin ledning en bättre och fullständigare organisation, men så kunde också hans trupper hvad ögonblick som helst rycka ut med en hållning och i ett skick som höfdes paradplatsen. Medan engelsmännen fingo dö hoptals af svält, derföre att regnet upplöst dyn mellan Balaklava och engelska lägret, anlade Canrobert en väg mellan Kamiesch och franska lägret, på hvilken alla förnödenheter för hans trupper regelbundet och utan svårighet framfördes. Kommo så efter hand striderna vid Balaklava och Inkerman. Ingendera utgjorde någon egentlig ordnad batalj, der fältherretalenter kunde utvecklas; ingendera var heller närmast riktad mot fransmännen; men Canrobert ilade ständigt till att understödja sina bundsförvandter, och hans skarors ankomst i rättan tid afgjorde alltid stridens utång. : Efter hand som tillståndet inom de förbundna härarne med vårens inbrytande förbättrades och minnet af vinterns lidanden och vedervärdigheter började förblekna, förspordes emellertid från alla håll missnöje och otålighet öfver belägringens långsamma fortskridande. I okunnighet om storheten af de hinder och svårigheter som voro att bekämpa på sjelfva skådeplatsen för händelserna, yrkades i vestra Europa på något afgörande slag. Att sluta af hvad som sedermera inträffade synes otåligheten till sist hafva gripit äfven vederbörande regeringar, och uppmaningar från dem utgått att genom en stormnings företagande göra slag i saken. Canrobert synes likväl icke ha ansett tiden vara inne för ett sådant steg. I stället att genom de många påtryckningarne låta förmå sig att handla mot sin öfvertygelse, tog han detta storsinnade steg, som säkerligen hedrar honom mer än många vunna bataljer; han afstod från sin plats och nedsteg från befallande till lydande. Underrättelsen härom meddelades i Monitören den 18 Maj, och den officielt uppgifna anledningen till chefsombytet var Canroberts vacklande helsa, men det lider intet tvifvel att verkliga orsaken var den vi ofvan antydt. Kejsaren uppdrog åt Canrobert befälet öfver en af de kärer uti hvilka franska orientarmen blifvit indelad, men generalen åtnöjde sig med befälet öfver sin förra division. Några veckor efter det Canrobert nedlagt befälet företogs den med framgång krönta stormningen af Gröna Mamelonen. I vestern var man genast färdig att peka på denna tilldragelse och triumfera deröfver att en kraftfullare ande nu tagit krigets ledning i sina händer. Blott få dagar sednare, den 18j Juni, måste dock Frankrike och England med tusenden af sina söners lif bekräfta klokheten af Canroberts försigtigare krigsplan. Det visade sig vid den då företagna misslyckade stormningen, att belägringsarbetena ännu icke voro på långt när tillräckligt framskridna för att betrygga framgången. General Canrobert deltog icke uti sistnämnde anfall, men det sades allmänt att han enträget påyrkat att då stormning härnäst företoges få med sin division gå i spetsen för anfallet. Det gick månader om innan man blef färdig med förberedelserna till detta nya anfall och innan det företogs hade Canrobert redan lemnat krigsskådeplatsen. Det sades att några af generalens blessyrer gått upp och att kejsaren till följd deraf uttryckligen befallt honom att lemna fältlifvet. På sin hemfärd var Canrobert föremål för den mest smickrande mottagning i Konstantinopel, och sultanen visade honom en uppmärksamhet utan exempel uti de turkiska herrskarnes historia. Vid ankomsten till Frankrike i medlet af Augusti möttes Canrobert af en senatorsutnämning, och drottning Victoria gaf honom Bathordens storkors. Under de stora folksamlingar, som föranleddes af engelska drottningens närvaro i Paris, hade man tillfälle iakttaga att Canrobert är särdeles populär hos den stora mängden. Vi påminna oss bland annat, huruledes efter den stora revyn på Marsfältet en stor folkhop samlade sig kring generalen då han passerade Place de la Concorde och under entusiastiska rop af lefve Canrobert, följde honom in åt Paris. Det sannolikt icke ovigtiga uppdrag han i dessa dagar erhållit till hofvet i Stockholm, bevisar att han äfven fortfarande har kejsar Napoleons förtroende. Måhända är denna beskickning första steget på en ny bana, som öppnar sig för Canrobert. Generalens personliga egenskaper berömmas allmänt. Jemte sitt namn som krigare tillvann han sig i Afrika äfven allmän aktning för sin sjelfständiga och oförvitliga karakter. Med sina små inkomster lefde han, då han ännu blott hade löjtnants gage, utan att göra skulder, och var ändå i stånd att hjelpa kamrater som voro i förlägenhet. Af sina soldater skall han vara särdeles älskad säväl för sin personliga tapperhet som för den omvärdnad han egnar dem. TA — Från Slite skrifver en korrespondent till G.L. T: d. 29 Okt. afgår från Enholmen en afdelning af kgl. Westgöta regemente, som utgjort bevakning och kanonservis derstädes i 6 månader. Såväl befäl som manskap ha noggrannt och på ett hedrande sätt fullgjort sina åligganden. TR TE a EA