Aftonbladet – 1 november 1855, sida 2

— då en kunglig förordning af den tjugonde Juni befallde dem att vid vite af två gänger deras värde åter låta föra dem tillbaka, och förbjöd dem vid lika bestraffning att insätta penningar i utrikes fonder. Detta följdes snart af ännu ett annat påbud, förbjudande alla att hafva ädla stenar i sin ego, eller sälja dem till utländningar; allt dylikt måste deponeras i banken, i utbyte mot ett pappersmynt som dag för dag förlorade allt mer i värde. Nu hördes öfver allt ej annat än förbannelser öfver Law samt hotelser af hämnd. Inom så kort tid, hvilken kontrast mot den fala dyrkan som egnats honom! Denne person säger regentens mor, som för någon tid scdan tillbads såsom en gud, går nu i hvarje ögonblick osäker för sitt lif. Det är förvånande ait se huru förskrämd han ir. Han ser ut, som vore han redan död; han är hvit som ctt lakan i ansigtet, och man tror att han knappast kan öfverlefyva blotta skrämsceln. Min son är oförfäred, ehuru han hotas från alla håll, och roar sig mycket åt Laws rädsla. Omkring medlet af Juni gjordes af Law och regenten det sista stora försöket att hålla systemet uppe, och uppställa en motvigt för det i så oerhörd mängd utgifna pappersmyntet. Man beslöt gifva Indiska kompaniet uteslutande monopolium på handeln, med vilkor att det, under loppet af ctt år, skulle återbetala sexhundra millioner livres af dess sedlar med femtio millioner i månaden. Den sjuttonde öfverlemnades detta påbud åt parlamentet att bekräftas. Det uppväckte der genast en storm af motvilja, och häftiga diskussioner uppstodo. Medan detta pågick, tilldrog sig utomhus ett olycksbringande uppträde. Systemets bedröfliga följder hotade nu äfven den fattigaste delen af befolkningen. Lifsmedlen hade stegrats till ett orimligt högt pris; man vägrade emottaga pappersmyntet i alla bodar, och folket hade säledes intet att köpa bröd för. Man hade funnit det oundvikligen nödvändigt att gifva något med sig i afseende på uppskofvet med bankens