Aftonbladet – 31 oktober 1855, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Sranlig växtlighet. Som en märkvärdighet nämnes, att vid Söderby gård, i Odensala socken i Upland, fanns mogna, friska smultron oeh halloa d. 27 Oktober. — Redans utrymmande af ryssarne. Följande utdrag ur eti bref från den engelske offieer utaf högländarebrigaden, som först inträdde i Redan samma natt det utrymdes af ryssarne, läses icke utan intresse. Ända tilldess han och hans följeslagare hade utforskat det, visste ieke de allierade att ryssarne dragit sig tillbaka. Omkring kl. 11 på aftonen begynte ryssarne att spränga i luften åtskilliga magasimner och skansar som lågo bakom Redan, i stadens förstäder. Jag stod och såg på huru de sprängde det ena batteriet efter det andra i luften, ända tills jag kände mig frusen oeh olustig. För att upprärma mig eeh skaffa mig någen förströelse, promenerade jag längs der framskjutna löpgrafven, tills jag kom till ett nyse uppkastadt verk. Nyfiken att få veta hvad som föregick i vår front, marscherade jag denna löpgraf uppföre. Jag hade ej gått öfrer 20 yards, då jag snafvade i mörkret öfver tre eller fyra döda menniskor, mellan hvilka jag fortsatte min väg så godt jag kunde, tills jag blef anropad af en karl af 19:de regementet som frågade mig hvem jä var. Sedan jag besvarat denna fråga, bad han mig skaffa henom bort, alldenstund han hade en arm afbruten. Jag svarade att jag ville göra hvad jag kunde för honem. Vi hade kaappt slutat tsla förr än jag på nytt anropades af 10 eller 12 karlar på en gång att jag skulle skänka dem mitt biträde, då de icke kunde få mågon sem lemnade gehör åt deras böner. Under det jag giek längs framåt löpgrafven hörde jag en stackars karl säga: sHär är en officer; han skall säkert hjelpa ess härifråns. Under åhörande af sådana vytranden som: Hjelp ess för Guds skull härifrån; det är ju ingenting värre med oss än afbrutna armar öeh afbruina ben, eeh vi skela bedja för er så länge vi lefvaa, giek jag min väg framåt, lefrande att bispringa dem så snart jag hunne tillbaka. Jag lemnade då löpgrafven eeh kem upp på öppna fältet emellan Redan oeh våra löpgrafvar, hvarest vira stackars soldater låge lika tätt, som manskapet emberd på ett fartyg, när de pläga lägga sig på däeket. Jag undersökte vägen till Redan, tilldess jag hunnit öfrertyga mig att jag kunde gå in der. Jag vände då om och ställde mina steg till högste befälhafraren öfrer löpgrafrarne, för hvilken jag anmälde de sårades belägenhet. Han gaf erder till de trå främsta regementena att bortskaffa dem. Just som jag skulle bege mig åstad, mötte jag sir Colin Campbell, befalhafvaren för högländarebrigaden, för hvilken jag omtalade i hvilken ömklig belägenhet de sårade af de divisioner, som verkställt anfallet, befunnao sig. Jag uttalade äfven min tanke em tillståndet i det beryktade Redan oeh min undersökning af vägen ditupp samt begärde tillstånd att gå dit för att nogare utforska det. Jag fiek tillstånd härtill, äfvensom att taga med mig tio man, om jag kunde få några som frivilligt följde med. Jag giek till lätta kompaniet af 93:dje regementet, för att framställa mitt förslag om att erhålla frivilliga i ändamål att utforska Redan, och jag är stolt öfver att kunna säga att jag på mindre än en minut kunnat få mitt sällskap fulltaligt två gånger om, i fall jag så hade velat, Jag instruerade dem huru vi skulle kunna komma fram ända till vallen och löpgrafven utan att blifva bemärkta. När detta var gjordt, begåfvo vi oss åstad, många tvekande huruvida de någonsin skulle återvända, då en hel division oeh en brigad blifvit tillbakaslagne på samma ställe under dagen. När vi gått den framskjutna löpgrafven i ända och kommit fram på öppna fältet, lade vi oss ner för att se om allt var stilla. Vi begåfro oss sedan vidare, krypande på händer och fötter, och kommo snart till grafven, i hvilken vi neådstego; till vår fasa funno vi der våra egna stackars soldater liggande i högar på hvarandra. Vi sprungo tvärsöfver tillandra sidan af grafven, öfver sårade, döende och döda, ech klättrade likt kattor brösträrnet uppföre. Jag giek in genom en Öppning, ur hvilken en 6S-punding pekade ut. Jag ersökte kanonen, ställningarne, grafrarna Som de gräft för ait skydda sig för våra kulor, bomber 9. 8. v., och sedan detta var gjordt, undersökte jag det inre af Redan, der allt var uti en fruktansvärd oreda — ryssar och engelsmän blandade omr hyarandra, här oeh der en engelsk soldat; som fattat en ryss i bröstet på hans kappa och ej släppt sitt tag, ehuru han fallit död till marken. Sedan jag ödfvertygat mig om att det ej fanns i Redan andra än döda och sårade, gaf jag mina soldater erder att draga sig tillbaka. Vi halade oss alltså ned utför den 18 fot höga vall, på hvilken vi kraflat ots upp, och voro snars i grafven oeh derifrån på öppna fäl-tet, hvarest jag öfrerlemnade lilla trapp åt åem andra efficeren sem medföljt ech ställde sjelf min