dan hålles för mycket tillbaka under väntan att kamraters svagare förmågor skola hinna följa med; samt slutligen att, när denna utveckling omsider hunnit så långt, att riktningen af hans blifvande lefnadsbana kan med någorlunda trygghet bestämmas, han då äfven måtte erhålla en god förberedande undervisning uti sådana ämnen, som för hans blifvande yrke äro af öfvervägande vigt. Detta är hvad hvarje öm och förståndig fader och moder eftersträfvar redan vid sina söners enskilta undervisning. Och hvarföre skulle de icke fordra detsamma äfven af den offentliga undervisningen, när de öfverlemna sina barn åt skolan? Det innersta väsendet af det nya skolsystcmet ligger i sjelfva verket just deruti, att det erkänner denna fordran å föräldrarnes sida såsom billig och rättmätig och bemödar sig att efter förmåga tillfredsställa den. Och häruti ligger äfven såväl det nyas vigtigaste motsats till det gamla, som det egentliga skälet till dess popularitet. Och detta skolans lämpande efter förnuftiga föräldrars, tidens, naturens och lifvets fordringar sker icke blott till gagn för ungdomen, utan på samma gång äfven till gagn för det allmänna, för samhället. Låtom oss höra. hvad en af våra snillrikaste tänkare, sjelf tillika en af det nya skolsystemets förste upphofsmän, härom yttrat uti sin för icke längesedan utgifna Öfversigt af svenska folkets öden: Den oro, som går för närvarande genom tiden. härrörer till en betydlig del deraf att menniskorna icke befinna sig på den plats i samhället, naturen för dem bestämde. Den brist på fortskridande i samhället, som ofta öfverklagas, härleder sig derifrån, att de, som skulle verka derför hvardera på sin plats, ej hafva förmåga dertill; och den medelmåtta, som säges visa sig nu mera än förr i alla vägar, härleder sig från samma orsak. Denna allas falska ställning förorsakas deraf att alla uppfostras lika, såsom skulle de blifva lika skickliga för alla värf i samhället. Deras individualitet undertryckes under skoltiden; de manas ej mer af en inre kallelse till en viss bestämd bana, utan välja den, som lemna de största yttre fördelarne. Låtom oss tänka oss förhållandet ombytt. Låt hvar och en komma in på en bana för hvilken naturen skapat honom, låt ingen annan komma framför honom, som är oduglig på denna bana. Månne då väl någon skall vilja ombyta plats? Månne icke då fortskridandet på hvarje bana skall ske med all den kraft, som är möjlig? Månne ieke då endast de yppersta förmågorna skola visa sig i hvarje rigtning? Att bereda detta är i sjelfva verket det problem, som det för närvarande är af omätlig vigt att lösa. Frågan är: hvad kan, hvad bör samhället göra derför? Det år just den nya lärometoden, som söker lösa detta problem, så vidt det är möjligt att göra det. Den har förafsigt att ieke blott utveckla hvar oeh en menniskas individnualitet, utan äfven att göra medvetandet af denna individualitet så klart som möjligt, så att hvar och en vid skoltidens slut ieke skall misstaga sig em sin kallelse i samhället. iSpörar och en är född med särskilta anlag, som göra honom skieklig för en viss bestämmelse, mer än för alla andra. Den nya metoden låter dels genom den fria flyttningen, dels genom det fria valet af läroämnen, dessa anlag fritt och obehindradt utveekla sig till hvilken grad som heldst. — Detta är metodens hufvudprineip. — När ynglingen efter en sådan metod slutat sina läroår, vet han hvartill han duger, och han väljer ingen annan bana än denna. Vore således hela undervisningsräsendet i ett samhälle ordnadt efter denna princip, så skulle ingen der finna sig på oriktig plats; tvärtom skulle på hvarje plats finnas de ypperste i sitt slag; och medelmåttan på alla vägar skulle försvinna. Hvar och en skulle vara verksam för sitt mål, ieke dertill drifven hvarken af lön eller belöning, eller begär till popularitet och heder, eller för att vinna ordnar och titlar, hvilka nu äro de driffjädrar samhället måste sätta i rörelse för att förmå hvar och en att göra sin pligt, eller att utmärka sig deruti, driffjädrar som då icke skulle behöfvas. Se der skilnaden emellan två samhällen, uti det ena af hvilka ingen arbetar utan i den riktning för hvilken naturen honom skapat, och dertill drifven af en inre och oemotståndlig kraft, då uti det andra alla arbeta blott för att vinna lön, belöningar och utmärkelser ). Afräkna hvad här af snillet må vara sedt uti ett mera idealiskt ljus, och det återstår dock alltid ett begrundansvärdt uttryck af den fcamtidsrika grundtanke, för hvars förverkligande, så vidt det i denna ofullkomlighetons verld kan ske, det nya skolsystemet är kalladt att rödja vägen. Detta skolsystem arbear i sådant afseende, hvad den högre uncervisningen angår, för alldeles samma mål, som den ädle grefve Torsten Rudenschölds folkskoleplan fullföljer i afseende på folkundervisningen; och båda i förening, utförda öfver hela vårt land, skulle för detta grundlägga en framtid af odling och duglighet hos nationen samt deraf följande blomstring och trefnad, sommed vår nuvarande inrättning af den offentliga undervisningen aldrig kan uppNas. ZaMen om det nya skolsystemet — hvarmed AA här alldeles icke uteslutande mena den form deraf, som finnes uti Nya Elementarskoan i Stockholm, utan i allmänhet hvarje skolorm, som har de ofvannämda grundsatsernas örverkligande till sitt mål — om nu detta ystem, säga vi, med rätta kallas föräldrarnes ystem, om det derjemte icke allenast länder ill ungdomens bästa, utan äfven befordrar wela samhällets framskridande, hvarföre är det lå icke äfven statens system? Man kan härtill sanningsenligt svara, att let äfven redan i sjelfva verket är uti prinipen till en viss grad erkändt såsom statens ystem, och att det endast är verkställigheten om saknas. Nationen har genom sina repreentanter uttalat sina önskningar för det nya ystemets antagande, konungen har i följd eraf framställt en proposition till ständerna m anslag för läroverkens förbättring i den iktning, som ständerna hade yrkat, och dessa afva äfven längesedan beviljat anslagen, till ch med vida rikligare än konungen hade egärt. Hvad hindrar då numera verkställigheten? Ce ns mm Hå vå KR Od LM DN -——