hållande och erbjuder ett dramatiskt intresse, både komiskt och tragiskt, men den innehål-. ler derutöfver ämnen till betraktelser, som icko böra gå förlorade för tänkande fosterlandsvänner. Den Hierkegaardska striden. — Den officiella kristendomen är icke det nya testamentets; kristendom. Framställning af d:r Sören Kierkegaards polemik mot statskyrkan i Danmark. (Forts. från gårdagsbl.) D:r Kierkegaard belyser ytterligare frågan om situationen genom att i en följande artikel skildra det religiösa tillståndet i landet: och den officiella kristlighetens väsende och resultater : Den religiösa ställningen i landet är följande: Kristendomen (d. v. s. det nya testamentets kristendom — och allt annat är ju ieke kristendom, allraminst genom att kalla sig så) Kristendomen finnes alls icke till, hvilket väl nästan hvar och cen bör kunna se lika väl som jag. Vi ha, om man så vill, en fullständig uppsättning af biskopar, prostar och prester — lärda, utmärkt lärda, talentfulla, begåfvade; — dessa deklamera alla (menskligt taget, välmenande), bra, mycket bra, utmärkt bra eller temligen bra, måttligt bra, någorlunda, dåligt nog, men ingen enda af hela sällskapet är i karakteren af det nya testamentets kristendom; men när nu så är, är äfven hela existensen af denna presterliga uppsättning så långt från att, kristligt sedt, vara till gagn för kristendomen, att den snarare är för densamma vådlig, emedan den så oändligt lätt ger anledning till en falsk åsigt oeh till den skefva slutledningen, att när man blott har en sådan fullständig uppsättning, så har man naturligtvis också kristendom; — en geograf 4. ex. skulle, när han hade förvissat sig om tillvarou af denna uppsättning, tro sig fullt berättigad att införa i si geografi: kristna religionen är den i landet . Vi ha hvad man kunde kalla ett fullständigt inventarium af kyrkor, kloekor, orglar, bäeken, fattigbössor, håfrar, likvagnar, 0. 8 v. Men när sjelfva kristendomen ieke finnes, är tillvaron af detta inventarium, kristligt sedt, så långt ifrån att vara till gagn, att den snarare är farlig, emedan den så oändligt lätt leder till den falska slutledningen, att när man har ett dylikt fullständigt, kristligt inventarium, så har man naturligtvis oekså kristendomen; en statistiker t. ex. skulle, då han förvissat sig om tillvaron af detta existerande inventarium, finna sig berättigad ait i statistiken införa: den kristna roligionen herräkar i landet. Vi äro, som det heter, ett kristligt folk, men på dot sättet, att ieke en enda ibland oss är i karakteren af det nya tesiamentets kristendom, lika litet som jag är det, hvilket jag otaliga gånger har upprepat. Detta bedrägeri med begreppet ett kristet folk ligger utan tvifvel i den mekt som stora siffertal utöfva på inbillningen. Jag tvifiar ingalunda på, att hvarje enskild i folket skall vara nog redlig mot Gud oeh sig sjelf, att i stilla, ensamt öfrervägande tillstå, att om han skall vara uppriktig, är han icke kristen i nya testamentets mening oeh hans lif ieko ett sträfvande i riktning af hvad det nyal. testamentet kallar kristendom, den riktningen att försaka verlden, att förneka sig sjelf, o. s. v. Jag tviflar ej heller på, att hvarje enskild skall fasthålla denna uppfattning med afseende på 4t. ex. 10 af hans närmare bekanta. Men när man kommer till de 10,000! då sätter det ofantliga siffertalet fantasien i rörelse och springer alldeles bort med den; genom att lägga samman 10;,000 enskilda personer, som icke äro kristne, får man då ut ett faeit af ett kristet folka, aldeles enligt öltapparens bekanta prineip, då han sålde hvarje kanna öl med en skillings förlust, men dock trodde sig ha förtjenst på ankaret, nemligen den att: det är mängden som gör det. Det är för sann kristendom den farligaste af alla illusioner och den till hvilken hvarje menniska är mest böjd; ty siffertalet (det höga siffertalet, när det går upp till 100,000, millioner) passa mycket väl till hvarandra. Men i kristlig mening är naturligtvis räkningen förvänd, och ett kristligt folk, bestående af enskilda, som ärligt tillstå att de icke äro kristna och äfven ärligt tillstå att deras lif visst ieke kan kallas ett sträfvande i riktning åt hvad det nya testamentet förstår med kristendom — ett sådant kristligt folk är en omöjlighet. Men då kristendomen är anda, andans nykterhet eeh evighetens redlighet, är naturligtvis för dess polisblick intet misstänktare, än alla slika fantastiska storheter, som: kristliga stater, kristliga land, eit kristet folk, en -— vidunderligt! — en kristen verid! — — Visst är det, att här på denna punkt gömmer sig, kristligt betraktadt, en ofantlig kriminalförbrytelse. Ja, allt hvad verlden hittills har sett af brotimåälshistorier är som en bagatell vid jemförelse med denna enorma kriminalhistoria, som, fortsatt från slägte till slägte genom långa tider, likväl ieke — hvad som kan hända cen mensklig rättvisa — har vuxit den gudomliga rättvisan öfver hufvudet. På de (verkligen framkomna eller förutsatta) hånfulla frågorna från det prelatensiska lägret, hvad Kierkegaard då egentligen vill, om han ärnar uppträda såsom en ny Luther och hvad han i sådant fall ärnar reformera. hvilka hans theser äro; — svarar Kierkegaard med ,en thes, blott en enda: Det nya testamentets kristendom är här alls icke till. Här finnes ingenting att reformera; det hvarom är fråga, är att bringa ljus uti en genom århundraden fortsatt, af millioner (mer eller mindre oskyldigt eller skyldigt) utöfvad kristlig kriminalförbrytelse, hvarvid man slugt under namn af kristendomens fullkomliggörelse så småningom försökt att frånnarra Gud kristendomen, fått kristendomen att bli det rakt motsatta af hvad den är i det nya testamentet. Kierkegaard utveeklar dercfter hvad som år ett göra och hvad som skall göras, det må ske genom mig eller genom någon annan: För att den här i landet allmänna, officiella kristendomen skall kunna blott sägas stå i något förhållande till nya testamentets kristendom, måste den först så redligt, oförbehållsamt och högtidligt sem möjligt erkänna det, på hvilket afstånd den är från nya testamentets kristendom och utan att med sanning kunna kallas ett sträfvande i riktning åt det nya testamentets kristendem. Först och frömet måste här, i den störste möjliga skala, göres en ände på hele denne offcielle — välmente — osmming, hvilken — välment — fremgycklar och uppehåller det skam, att det är kristendom, det ya testennantele kristendom, vwm förkareer. Der vid lag är ingenting att skona. När dette blifvit gjordt, vänder sig saken sålunde: ! vÄr ieke det rätta sammanhanget det, att det från slägte till slägte har gått till den grad baklänges för oss menniskor, att vi (tvärt emet det oförskämda snacket om att kristendomen är perfektibel, att vi rå framåt, o. 8. v.), att vi, jemmerliga dussin