Aftonbladet – 31 oktober 1855, sida 2

ega några, eeh denna ledning erbjuda det slags karakteristiker, hvarmed vi här sysselsätta oss, i en mera sammandragen och beqväm form än den periodiska pressen. I den förstnämnda af dessa broschyrer finna vi, inom det trånga utrymmet af 24 sidor, omdömen öfver hvarenda :af bondeståndets ledamöter, summariska i de flesta fall, det är sannt, men dock, hvad de mera framstående riksdagsmännen beträffar, tillräckligt utförliga för att gifva en temligen klar bild af deras verksamhet. Den intima bekantskapen med de handlande personerna, den säkerhet hvarmed omdömena gifvas, och den kärnfulla korthet hvari de klädas, ge någon anledning till den förmodan att författaren sjelf länge sutit på ständets bänkar. Det är ej svårt att se vilken sida han der tillhört eller tillhör, men om han genom sina omdömen anger sig sjelf såsom liberal af äkta skrot och korn, så felar han ingalunda i erkännande af förtjensterna på motsidan. Hans omdömen om Strindlund, Nils Persson från Kronobergs län, Bergström, Nils Svensson m. fl. röja en omfattning i blick, en parlamentarisk finkänslighet och högsinthet, som ej låter fjettra sig inom det politiska kotteriets trånga gränser. I en enda punkt finna vi honom mindre rättvis, och det är mot en medlem af sitt eget parti, en ädel veteran från hufvudstadens grannskap, hos hvilken han nästan icke finner något annat att berömma än en qvarlefvande värme i lynne, som eggar till öfverilningar. Det är också rimligt nog att detta omdöme ej betyder något annat än en beslöjad sarkasm mot andra, som orättvist bedömt denne vördnadsvärde representant, hvilken — det är sannt — för stunden misslyckats att genomdrifva framtidstankar, sådana som måhända först en kommande generation skall förstå att värdera, men som, genom att alltid tänka höga och rena tankar, skapat omkring sig en helsosam moralisk atmosfer, och till hvilken ståndsbröderna se upp såsom till ett förkroppsligadt samvete. Detta är vår enda anmärkning mot denna lilla skrift, som inom halftannat arks utrymme innehåller så mycket sannt, som genom sitt låga pris adresserar sig ej blott till riksdagsbondeståndet, utan till alla dess hem mavarande valmän, vänner och grannar, och som utan tvifvel kommer att utöfva ett betydande inflytande på ståndete sammansättning till nösta riksdag. Den andra broschyren utgör, såsom titeln angifver, en kert öfversigt öfver behandlingen af de kyrkliga frågor sem vid sistlidne riksdag förekomme, frågan em rättigheten att begagna de gamla böekerna, om dissenterlagen, om konvontikelplakatet, om kyrkomöten och några af mindre betydenhet. Författaren följer hvar och en af dessa frågor från deras första uppkomst i motionsform, diskussionen i de särskilda stånden vid remissen, behandlingen i utskottet, ståndens diskussion öfver betänkandet och det slutliga afgörandet, Denna tafla, tecknad i sträng öfverensstämmelse med protokollerna, ehuru i sammandragen form, erbjuder i sin lugna objektivitet en i sanning öfverraskande anblick. Den visar oss Sverges rikes representativa församling, såsom ett helt, alldeles inkompetent att behandla de brännande frågorna på andens gebit; den uppenbarar ett medeltidsmörker, en förstockning i allmänna tänkesättet, som är på det mest smärtsamma sätt öfverraskande. Den utvisar ett förhållande, som för öfrigt ej är obekant men som är ej) mindre smärtsamt, att okunnigheten och förstockelsen äro utan all jemförelse tjockast hos kyrkans vigda sakförare. På riddarhuset, der den toleranta och upplysta minoriteten var, jemförelsevis störst bland samtliga stånden hade ofördragsamheten och de kyrkliga skråanspråken knappast någon väldigare förkämpe än en adlig kyrkans tjenare. I det högvördiga ståndet var denna frisinnade och upplysta minoritet beklagligen alltför liten och skulle hafva varit ännu mindre utom lekmännen, åt hvilka deras vetenskapliga befattningar inrymt en plats i detta stånd. Det var en teologie professor förbehållet att i Sverges riksförsamling offentligen förneka någon: allmännare lekmannarätt att utlägga bibeln; det länder en ung, uppåtsträfvande biskop till evärdelig berömmelse att hafva upptäckt, att mot kallsinnighet eller ovilja hos presterna mot det kristliga lifvets utveckling vinnes rättelse hos högre auktoriteter, en förklaring som utgifvaren 1 en not beledsagat med den korta men mycket sägande anmärkningen: Jasålb Det bör för öfrigt icke förgätas att mot sakramentallagen höjdes i det högvördiga ståndet blott en röst, då denna beklagansvärda åtgärd på riddarhuset endast genom en hasard vann två rösters pluralitet och i borgarståndet åtta. Det lärer icke heller undfalla läsaren af denna lilla skrift, att ingen enda biskop någonsin under de kyrkliga frågornas behandling höjde sin stämma för något äfven det ringaste medgifvande åt en upplystare tidsanda, men att flera af dessa prelater ofta och ifrigt kämpade emot hvarje äfven det ringaste framsteg. Med tillfredsställelse finner man deremot hos borgarståndets liberala medlemmar en början till begrepp om liberalitet äfven på det kyrkliga området, ehuru majoriteten i detta stånd, liksom i de öfriga båda verldsliga stånden, ännu beklagligtvis tyckes anse kristendomen, i förhållande till staten, endast såsom ett slags polisorganisation, hvars konstaplars maktfullkomlighet det ej är rådligt att stöta för hufvudet. Författaren har genom det utmärkta och samvetsgranna sätt hvarpå han redogjort för dessa högvigtiga frågors behandling inom riksstånden, och de få men sakrika anmärkningar hvarmed han beledsagat denna redcgörelse, inlagt en förtjenst, som ej nog ken mA ATA SEST lycka. Då han var hemma, belägrades han rent af utaf lycksökare. De sprängde dörrarne, berättar hertigen de S:t Simon; de klättrade upp från trädgården in genom hans fönster, och gingo genom skorstenspipan ned KO oo