Aftonbladet – 23 oktober 1855, sida 3

böckernastöfverseende ; men att man ej hade tålamod nog att afvakta resultatet, utan ville tvinga lärarne tvärtemot lag att begagna de gamla böckerna. Hvad sjelfva striden angick, anförde jag hvad man vid dopet önskade infördt; äfvensom absolutionsformeln vid skriftermålet, sädan vi hafva den, ord för ord. Slutligen uppräknade jag de punkter i kyrkoherden Bergmans berättelse, emot hvilka jag ansåg mig skyldig att protestera. Jag begagnade dervid hans egna oråd: Man har sagt så etc. ... — detta är icke sönnt; jag protesterar deremot. Straxt nedanför mig satt en fransman, som svarade, för hvar gång jag upprepade hvad man sagt: ja, det har man sagt. Deretter tillkännagaf jag att kyrkoherden Bergman för mig euskildt tillkännagifvit, att genom ett misstag hade rapporten blifvit förvexlad. Detta ordet förvexlad kunde jag ej i hast öfversätta på franska, uian vände ögonen till en som satt nära bredvid, för att af honom få det sökta franska ordet, under det jag sade verwechselt. : Detta var det enda tyska ord jag under föredraget talte. Jag afirädde nu. På vägen till min stol möttes jag af pastor Meyel, som tycktes angelägen att qvarhålla mig. Det enda tyska ord jag begagnat, gaf honom anledning att fräga, on jag talade ledigt tyska; han ville i sådant fal naturligtvis blifva tolk; men jag svarade honom, att jag blott talade så att jag kunde någorlunda görs mig begriplig. Har referenten verkligen hört dessa orden, som vexlades ganska tyst, och kunnat döma äfven om min bruina tyska, så har ban onekligen en u:märkt fin hörsel. Men då han förlagt protesten till tyskan, så måste jag betvifla hans kännedom af tyska språket. Att här uppträda till försvar för min klena fransks kan aldrig komma i fråga. Jag är helt enkelt er oybörjare i franska språkets talande, och delar troligen detta missöde med mången annan svensk. Mer vär fråga blifver, huruvida jag varit förstådd eller icke förstådd, så får jag framhafva objektiva bevis. Mitt första bevis får således bli Aftonbladsrapporten. Det är ju en fransman som refererar; han har ju således förstått mig. — När Fischer måste afbryta mig midt i talet, så förstod ju han. När jag fick ja vid upprepandet af protesten, så var denna ju fattlig för åtminstone en. Under diskussionen yttrade i gen enda att man skulle missförstått mig; mer tvärtom röjde både Monod och flera andra talare att de alltför väl begrepo meningen. Emot kapten Bergers vitsord om opartiskhet hos referenten, vill jag blott anmärka denna lilla obetydlighet. Efter mig uppträdde Fredr. Monod. Han förklarade att här icke vore fråga om striderna i lärobegreppen, utan om förföljelserna. Det vore möjligt att dy lika förhållanden verkligen existerade, men det var icke genom vattenoch brödstraffen man skulle rätta dem. Kan talade med en för mig alldeles oförklarlig hetta ull försvar för rapporten, såsom varande förträfflig just genom de deruti anförda exemplen af förföljel s:r, — dessa fakta, som talade bättre än något annat. Han vidrörde hvad evangeliska alliansen gjort för att stäfja denna förföljelseanda hos Sverge, hvilket framgick i fullkomligt romersk anda; men försöken hade hittills varit förgäfves. Han uttalade i starka ordalag sin dom oeh i bokstaflig mening utropade ett ve öfver allt detta. Han afbröts emellanåt af bifallstecken eller, för att tala med Aftonbladsreferenten, af bifallsstormen. Efter att hafva besvurit svenskarne i kristenhetens namn att bortkasta alla förföljelser för religionens skull, slöt ham med välÖnskvlngar öfver oss. Jag vågar icke för skkeri säga, om det var denne talare,.som först yrkade, att man. enligt Bergmans förslag berde bedja för Sverge; jag nästan tror det, men stt en annan talare tillika anhöll derom, det är säkert. Naturligtvis följde åtskilligt i samma andas af slera talare, men en tysk var den förste, som tycktes berripa, att detta sätt att döma ett folk ohördt, kunde lätt synas fantastiskt. Han började tala om svenska kyrkan med aktning och sade, att Tyskland aldrig skulle förgäta den skuld, hvari det stod till Sverge. Han hade, i likhet med någoa föregående talare, med smärta i dag erfarit, att inom svenska kyrkan förefanns en dissenans, hvilkem han hoppades i frid och kärlek skulle lösas. En schweitzare uppträdde med en berättelse om Johbn-Stina, eller huru annars namnet var, talade om hvad hon lidit, anropade församlingen att göra sammanskott för deras lidande trosbröder i Sverge. Omsider uppträdde Meyer, pastor vid Lutherska förszmlingen i Paris. Han började med att bedja fransmännen icke dömma öfver förhällanden, som man icke med full såkerhet kände, utan låta szenska folket utkämpa sina stricer på egen mark. — Härvid afbröts talaren af Guillaume Monod, en tredje broder till Adolf och Fredrik. Sedan Meyer afvisat detta inpass säsom obefogadt, fortsatte han lika lugnt. — Af hvad man i dag hade fått tillfälle at:erfara, sade han, voro tvenne olika åsigter inom svenska kyrkan vid mötet representerade, och han förnyade sin begäran att man icke mätte otidigt döma. För sin del måste han utgjuta sitt hjerta fullt. Det var icke blott Tyskland som med skäl kunde välsigna Sverges folk och med vördnad se tillbaka på dess minnen. Detsamma folk, som gjort hela protestantismen så eskattbara tjenster, hade äfven kommit Lutherska församliogen i Paris till bjelp i nödens stund. När i början Lu:hörska församlingen i Paris ännu icke egde nägon fristad, bade svenska ministern varit den, som upplåtit sitt palats till kapell. Också hade han alltid betraktat Lutherska kyrkan i Paris säsom en telning, den der från svenska kyrkan hade sin upprinnelse. Af stora bekymmer tryckt, hade man vändt sig till Sverge, som hade lemnat ett svar lika värdigt konung och foik. Genom konungens och ständernas gemensamma beriut hade nemligen en summa blifvit skänkt af icke mindre än 5000 rdr bko. Med välsignelser öfver svenska kyrkan slöt han sitt varma och hjertliga tal. Jag kände ett innerligt behof att varmt tacka denne främling, som jag ännu icke kände. Jag gjorde det då, och gör det ock nu af hela min själ. Att bland en mängd af fanatiska utgjutelser få höra ett lugnt och värdigt ord om svenska förhållanden, var i sanning godt, om icke för fransmannnn, dock för svensken, — Anmärkas bör, att detta tal ätföljdes icke af bifallsstormen. Jag torde ej behöfva säga, att man gjorde offent lig förbön för Sverge. Bönen förrättades af Guillaume Monod. Med afseende på denna förbön kan jag ej underlåta att göra en liten anmärkning. Att tid ett rammantråde som detta, der passionerna mer än tillråckligt gifrit sig loft, och der sinoena ätminstone kunde sågas vara i en viss oapgenäm spänning, — att der föreslå och utföra en bön, liksom för att offentligen brännmärka ett folk, föreföll mig akta jesuitiskt i den mening, som ordet vanligen bland ess begagnas. 8: ulle detta blad någonsin bevärdigss med uppmärksamhet af en eller annan bland evangeliska alliansens medlemmar, utbeder jag mig att fk föreslå detta sällskap, att åtminstone ieke begagna sina förböner till missaktning för främmande folk. Sedan dekter Kalkar i ett längre föredrag, som tolkades af Fredrik Monod, redögjert för danska kyrkans s:ällning, afslöts akten såsom vanligt med bön. I likhet med Aftonbladsreferenten, kan jag ej undertryeka min förumdran öfver det ringa antal, som vid ett sådant möte var närvarande, och det ebetydekt A I FR RN JR TA