Aftonbladet – 23 oktober 1855, sida 3

och det gifves ej mera på jorden någon räddning för oss! Se ned till oss i nåd och gif att jorden må remna och uppsluka oss, heldre än att vårt kloster skulle vanhelgas! Morerna fördubblade sina anfall vid ingången; portarae gåfvo vika med ett förfärligt brakande; ett vildt skri af segerfröjd hördes, då plötsligen jorden öppnade sig och, klostret sjönk, med kapeller och celler jemte alla dess nunnor; Kyrktornet var det sista som försvann, och fråa klockorne hördes en jublande segerringning, midt för näsan på de otrogna. Fyratio år hade förgått sedan tiden för detta underverk. Spaniens inkräktning var fullbordad, morerna herrskade öfver bäde städer och land, och de af den kristna befolkningen, som ännu återstodo och hade tillåtelse att utöfva sin religion, gjorde det i ödmjuk undergifvenhet för det muselmanska öfverväldet. Vid denna tid beslöt en kristen riddare från Cordova, då han hörde att en höp patrioter af hans landsmän upprest korsets bantr på Asturiska bergea, att förena sig med dem och hjelpa dem bryta slafveriets ok. Hemligen beväpnande sig och betslande sin häst, begaf han sig ut från Cordova och fortsatte sin väg längs obesökta åsnestigar och de uttorkade bäddarne efter vårfloden. Hans själ brann af förbittring då han på någon öppen vidsträckt slätt såg moskeerna höja sig på afstånd och arabiska ryttare galoppera omkring, såsom landets legliga herrskare. Mången djup och tung suck drog äfven den gode riddaren då ham passerade ruinerna af de kyrkor och kloster som blifvit sköflade af segervinnarne. Det var ea qvalmig midsommarsafton då denine vandrande riddare, i det han red förbi en kulle, tätt beväxt med skog, hörde de svaga tonerna af en, vesperklocka, som tycktes kom