Aftonbladet – 23 oktober 1855, sida 3

ter deraf.Uti de, som jag förmodar, snart utkommandehandlingarne torde en utförligare framställning vara att förvänta. Det enda jag vill tillåta mig anmärka vid Aftenbladets referat i denna del, är den omständigheten, att kyrkoherden B—n skulle anfört, att en deputerad från svenska rageringen bevistade sammanträdet. Jag kan icke erinra mig en sådan appgift i rapporten. Vål hrde jag en fransman fälla några ori som kunde tydas sä, ehuru jag för min del omöjligen kunde lämpa dem på mig. Förkyrko herden B. har jag både förat och cterät så tillräckligt betygat motsatsen, att jag betviflar det han, efwar uppläsandet af berättelsen i den enskilda konferensen, skulle anfört en sådan uppgift. Men är förkållandet verkligen sådant, så har det helt och hållet ondfalllt mig. Efter berättelsens slut anmälde sig flera talare på a gång, och deribland äfven jag. Den först uppträdande, en fransman, hade ätskilogt tal om förföljelser. Om eck hans ord någor gäng voro öfverdrifoa, så kan ingen svensk föriänka tonom det; ty han hade hittills intet annat hört än det som verkligen kunde förtryta honom. Efter denne fick dr Krummacher ordet. Med et: son det syntes mig något svuls:igt föredrag inledde ban ea fråga, som han önskade höra besvarad at de närvarande svenskarne. Han talade både långe och v:l om burnuledes svenska kyrkan alltid för honom samstått i den v.rdnads:ärdaste gestalt. Han hade ett denna kyrka stå fast och säker emot stormarne, och många af de vägor som förhärjat andra länder bade strandat emot svenska kyrkans fasthet eller gätt oskadliga framom. På reformationens grundval hade ie0 stått fast. — Når man hörde denna inledning, avilken med bilder rikligen utstyrdes, fick man verklisen liksom en liten hvila från de öfriga störtsku arne. Men det varade ej länge. Krummacher hade emligen fått bref från Sverge, hvari man sade ho om att detta härliga tempel, denna majestätiska byggnad var ett stort ispalats med nordpolskyla, utar eld och Jjus. Vära lärare, säger man, förkuvana oss Gods ord rent och klart, ech folket tager vid läran ch efterföljer verkligen lärarens förmaningar. Men sår vi det göra så förföljas vi. Han ville veta om d.noa milning vore sann. Ehuru jag ansig denna fråga uppstaplad på en ullkomlig motsägelse, enär en kyrka, der Guds ord att förkonnas och der folket tager vid ordet, omöj gen måtte kunna sägas vara ett ispalats utan eld ch lif; så ansäg jag dock för min del frågan förra ett svar, ren ett svar som föratsatte ett längre föredrag, hvilket jag icke var mäktig. Medan Krummacher alltså höll på att tala, vände jag mig till er -årvarande sveäsk, hvilken jag visste vara mäktig yska språket, och som med stor uppmärksamhet ycktes följa diskussionen genom skeende anteekningar. Jag bad honom gifva Krummacher svar, men han afslog min begäran. Ait begära ordet för andra gängen, sedam jag ep sång anhållit derom, kunde aldrig falla mig in. Pro sten Nejdel uppträdde nu cch yttrade, att förföljel ser för Guds ord icke i Sverge egde rum genom lärare. Men huru orden föllo, uppfattades meningen så, att prosten Nejdel sagt: för lärare. Den utstyrsel Aftonbladsreferenten gifvit ät denna lilla mellanakt om sorlet som uppstod i församlingen, ropen som hördes, blickarne som riktades emot de svenska presterna — är som färgläggning icke oäfven. Men när jag yttrade för prosten Nejdel min tvekan i afseende på ordens riktiga uppfattning, ansög han det omöjligt att han skulle vara så missförstådd. Man torde deraf kunna sluta hvilken olika uppfattning af samma tilldragelse kan för olika sinnen ega rum. Der jag satt hördes hvarken rop eller sorl. Snarare tycktes mig församlingen liksom osäker på svaret. Vid en middagsbjudning ett par dagar derefter yttrade också värden till prosten Nejdel: Jag tror helt visst att prosten missförstod frägam. Åtminstone fattsde jag den sä, att Krummacher frågade om förföljelserna för församlingens medlemmar, icke för presterna. fade saken gjort ett så förvånande uppseende, som man vill läta påskina, så hade det säkert aldrig fallit denne man in att förtydliga frågan för prosten Nejdel. En missionär uppträdde nu och talade åtskilligt, mera välmenande och så att säga barnsligt godt än sakrikt. Man fick nu höra en utmälning af det poetiska elementet i värt land, våra många trubadurer och stora församlingar i skogarne och sådant mer. Sedermera följde en berättelse om doktor Fjellsteit. Men för mig var det omöjligt att gissa till namnet Fjellstedt, utan jag förfrågade mig efteråt, om hvem man hade talat. Denne mans föredrag gjorde på mig ett eget intryck, som jag icke bör fördölja. Jag hade hört honom förut en afton i ett alltför långt föredrag framställa Oberlins historia jemte mycket annat. Genom föredragets längd tröttade han då i hög grad, så att många gingo bort. Men han var, som det syntes, en fromsint och varm man. När jag nu hörde denne utmåla mitt fädernesland så, att en svensk, som kände förhållandena, oupphörligen måste småle öfver de underliga föreställningar man har om vårt folk, genomträngdes jag af en djupt allvarlig, nästan sorglig känsla. Det föreföll mig nemligen såsom en syad emot ett ädelt och stort folk att lemna det i denna ytterliga okunnighet om förhållandena i vårt land. Efter denne tslare fick en theologie doktor, hvars namn är mig obekant, ordet. Han uppträdde i ett långt föredrag med försvar för filosofien emot Krummacher, hvilken under något föregående sammanträde hade gjort ett starkt utfall emot denna vetenskap. Föredraget var nästan för långt och blef tröttande, aldrahelst som detta icke hade ringaste att skaffa med svenska och danska kyrkans sak. Men i sig sjelft var försvaret för filosofien både sakrikt och verkligen behöfligt i denna krets. En enda talare bade förut vidrört det ämnet, huruledes kristendomen borde, ibland mycket annat, vara den som gaf lif och näring åt en verklig civilisation. Den borde följaktligen, sjelf vetenskaplig i sitt innersta väsen, vårda sig om vetenskapens framgång. Denne talares namn var, om jag ej alltför mycket misstager mig, Pressenså. Det torde ej behöfva sägas, att för hvar och en, som vill betrakta hvarje bildningsgren såsom en god gåfva af Gud och låta hvart och ett bildningsmedel få tjena såsom en Christi lärjunge, det alltid måste förefalla pinsamt att höra dessa litterära afrättningar, som med illa måttade hugg emot vetenskapen stadfästa hvarken tron eller kärleken. Protester emot Krummachers föredrag var i sanning icke opåkalladt, om också tiden icke kunde sägas rätt väl vald. Under föredraget, som varade omkring ?, timma, aflägsnade sig Krummacher och syntes sedermera icke till under denna aftonsession. Nu kom ordningen till mig. Jag yttrade, att jag afhöll mig från alla anmärkningar öfver sättet att framställa vår kyrka, men bland de förföljelser som i vårt land egde rum, borde icke glömmas den förföljelse som kyrkan sjelf och dess lärare måste utstå af det så kallade läsarepartiet; ty dessa voro de ofördragsammaste af alla. Härvid ryekte Fischer mig i armen, och jag vände mig om, undrande hvad han ville. Han förehöll mig att man icke borde säga sådant, utan undvika alla dylika uttryck som kuvde såra. Jag svarade blott, att det var jag som hade ordet, och vände mig åter till församlingen. Såsom erempel på ofördragsamheten anförde jag