Aftonbladet – 23 oktober 1855, sida 3

Underrättelsen om dylika våldsgerningar, begångna i åtskilliga delar af konungariket, nådde slutligen denna lugna helgedom och uppfyllde dem med förfäran. Inom ett ögonblick var hela klostret en scen af förvirring. Somliga af nunmorma vredo sina händer vid fönstren; andra svängde sina slöjor och uppgåfvo höga rop från spetsen af tornen, i det fåfänga hoppet att skaffa hjelp fråm ettland, öfversvämmadt af fiender. Åsyner, af dessa oskuldens dufvor, sålunda flaxande omkring sitt dufslag, ökade blott de skäggiga morernas ragande nit. De dundrade portarae, hvilka för hvarje slag darrade allt våldsammare på sina gångjern. Nu samlades numnorna omkring abbedissan; de voro vana att se uppitill henne, som vore hon allsmäktig, och påkallade nu hennes beskydd. Modren, abedissan betraktade med förtviflade blickar de skatter af skönhet och jungfrulig dygd som skulle utsättas för en så oerhörd våda. Ack, huru skulle hon kunna bsskydda dem för sköflarne! Hon hade, det är sannt, erfarit mången försynens mellankomst till hennes enskilda förmån. Hennes yngre dagar hade förflutit midt ibland hofvets frestelser, hvarest hennes dygd blifvit renad genom ständiga pröfningar, ur hvilka hon alltid, liksom genom ett underverk, segrande utgått. Men skulle aldrig underverken upphöra? Kunde hon hoppas att det underbara baskydd hom 2jelf åtnjutit äfven skulle utsträcka sig till hela systerskapet? det fanns iogem annan hjelp. Morerna stodo vid tröskeln; några ögonblick till, och klostret skulle vara i deras händer. Ksailande sina nunnor alt följa henne, skyndade hon till kapellet och kastade sig på knä för den välsignade jungfru Maria. O, heliga Maria, utropade hon, du rena och obefläckade jungfru! Du ser vår nöd. Fienderna stå utanför porten,