Aftonbladet – 22 oktober 1855, sida 3

1 HASLegDrot anar Jag forsatlla den atDbrulaa aralysen af Minnenas 6:te del. Gammal student. Ett mål vid Långhundra häradsrätt. Uti Aftonbladet n:o 221 för den 21 sistl. September finnes införd en insänd -arfikel rörande behandlingen af ett utaf rusthållaren Jarl Olsson i-Husby vid Låäghusdra häradsrätt anställdt åtalmot Johan Lindgren (dräng hos landthandlandenC: J. Johansson vid Udduäs) och hemmansegaren Jan Anderrson för olofligt sillgrepp af hö samt för deaktighet i denn: förbryteise. I anledning af denna artikel och iervid fogade stränga anmärkningar mot t.f. domhbafvandens, v. häradshöfdisgen Carl Dahlgrens förfaringssätt, har den sednare, efter det han numera utbekommit fullständiga handlingar i saken, anhållit, att som den först införda berättelsen skulle vara alltför mycket vilseledande för omdömet, red. ville sjelf taga kännedom af nämnde handlingar och referera desawma inför allmänheten; och då redaktionen funnit denna begäran rättmätig, hafva vi äfven ansett det vara vår pligt, att helt enkelt och utan aHa tillsatser, berätta våra läsare hvad handlingarne i ärendst förmäla. Dervid vilja vi först hafva anmärkt att uti detta mål icke förekommer någon :pplysning derom, att landthandlanden Johansson, redan förr än det ifrågavarande målet instämdes till Lång bundra häradsrätt, varit, såsom det insända reterateti Aftonbladet uppgifver, af sin dräng, tilltelade Liadgren, till en annan häradsrätt (Närdinghundra) instämd för det han kailat bemälde dräng för tjufstryk, och att Johansson då skall erbjudit sig styrka att Lindgren vore tjuf, hvilket åter skall hafva föranledt den sedermer: mot Lindgren gjorda angifvelsen — (hvilken dock icke skett af Johansson, för hvars räkning det ifrågavarande olofligen tillgripna höet blifvit användt, utan af rusthållaren Carl Olsson i Husby, från hvilken tillgreppet skall hafva skett). Oberoende således af denna omständighet, har enligt handliogarne rusthållaren Carl Ölsson i Husby by till 1853 ärs sommarting med Länghusdra häradsrätt instämt Lindgren med påstående om ansvar för det han troligen flera gåoger, men sednast natten emellan den 2 och 3 Nov. 1852, frän Carl Olssons vid allmänna landsvägen belägna foderskulle borttagit omkring 10 18 timothejhö. Liadgren erkände att han en gång om hösten 1852, då han kört förbi Carl Olssons loge och saknat hö till sia häst, från skullen, som varit utan lucka, tagit omkring 1 15 h3, hvarom ban sedermera underrättat Carl Olsson, som i afseende derä uppgjori med Lindgren och den 18 derpå följde Mars sf honom derför undfätt bsvalniog. Denna uppgift erkändes af Carl Olsson, likväl med förklaraude, att frågan nu icke vore om nämnde köbelopp, hvarför vederparten till käranden erlagt betalning, utan om annat hö, minst 10 IT, hvilket svaranden vid åtskil liga tillfållen skulle hafra från Carl Olsson ä omförmblda foderskulle tillgripit, och i afseende hvarä den sistnämnde anhöll om vittnesförhör med stteriegarea Jon Andersson i Uddnäs och Jan Anders son i Söderby. Dessa vittnen hördes på ed och iatygade: den förre, ätt han, som varit i stl skap med Lindgren från Stockholm på första viorerföret 1852, i Husby by, dr de hatt hvi!ostalle, sett Lindgren, som kört sin busbondes häst, gå upp på en bredvid vägen liggande foderskulle, som vid silifället stått öppen, samt der t:ga omkring I 18 h5, h armed ban fodrat hästen; Jan Andersson i Söderby vittna je att hip,som eo. morgoa kl. 4i Oktober månad 1852 under första vinterföret, gätt förbi Carl Ölssons ifrigavarande foderskulle; genom öppaiogen varseblifvit L adgren innanföre å skullen och sett honom taga en tapp hö, men deremot icke sett honom från skullen borföra höet, emedan vittnet aflägsnat sig innan Lindgren nedkommit derifrkn. Malet, som vid sommartinget varit handlagdt af t. f. domhafvanden A. M. Bolinder, uppsköts p4allmiånna äklagarens och angifvarens anhällan, till på följde hösteting, för anskaffanude af ytterligare bevisning. Vid höstetinget, då Tit. C. Dahlgren var föro-dnad domare, förekom saken ånyo. Käranden Carl Olsson anmälde då, att han jemvål yrkade ansvar å det ena viitaet vid förra tinget, rustbållaren Jan Andersson, emedan denne skall främjat det af Lindgren begångna olofliga tillgrepp. Till stöd för sin talan ingaf målseganden vidare ett d. 10 Oktober 1853 af komminister Isak Lundberg utgitvet betyg derom, att vid ett sammanträde mellan komministera, Lindgren och dennes husbonde Johansson, den 2 Maj 1853, Lindgren erkänt att han vid omstämda tillfället med Jan Anderssons vetskap tagit en famn hös, hvarvid Jan Andersson tillagt att det varit deras afsigt att vid en blifvande resa till Stockmn på samma foderskulle äterupplägga lika mycket ö. Mälseganden inskränkte derefter sin talan derhän, att Lindgren och Jan Andersson skulle ansvara endast för det olofliga tillgreppet af 1 lispund hö, värdt 16 sk., oaktadt Lindgren redan i Mars månad 1853 (och således 2 månader innan saken anbängiggjordes vid tinget) derför lemnat Carl Olsson godtgörelse. Tilltalade Lindgren fortfor att erkänna hvad mot honom blifvit angifret i afseende på tillgreppet ock användandet af det ifrågavarande ena lispundet hö. Orsaken hade varit att hans fordne husbondes häst behöfde foder och att han ej kunde erhålla något hö aj sitt sällskap, Jan Andersson. — Denne sednere medgat bäde att Lindgrens berättelse var med sanvingen öf. verensstämmande, och att han åsett då så väl Lind gren begaf sig in på höskullen och der tillgrep höet, sorå äfven dä han ett stycke derifrån vid Hjelmsts dermed betade sin häst; men ehuru han fulleligen insett och var medveten af att Lindgren olofliger tillgrep höet, hade han hvarken sökt honom derifrår hiodra eller sedermera vidtagit någon åtgärd för brot FYSIK OOv