Aftonbladet – 20 oktober 1855, sida 3

skade det allmänheten skulle anse den stor, emedan åtskilliga financiella projekter, grundade på en sådan förutsättning, bvälfdes i hans tanka. Bland sådana förslag var dett. ex. ett. att Rikets Ständer vid 1829 års riksmöte skulle inköpa för statens räkning hn3 samtlige fasta egendomar, och ett af kawarillabladen blef också riktigt framskickadt för att känna opinionen på pulsen och synnerligen rekommendera hos ständerna en sådan åtgärd. Men så stora betänkligheter framställde sig emot dettas förslag, svårigheten att drifva det igenom emot oppositionen, och att nederlaget skulle drabba konungen personligt i händelse afafslag, så att Carl Johan icke vågade poussera detsamma utan lät det falla. Ett annat förslag, som allvarligen omfattades och hade längre varaktighet, var det, attstaten skulle upptaga ett större lån på fördelaktiga vilkor för långifvarne, hvaruti konungen kunde participera för en betydlig del och på det sättet retablera sina genom de spanska förlusterna i oordning råkade finanser. Att inleda staten i lånesystenet var alltid en favorittsnke hos Carl Johan, och det nu ifrågavarande projektet kunde således gagna på dubbelt sätt. Statsrådet Nordin understödde förslaget — hvilket understöd tvifvelsutan var en mäktig orsak till den stora kredit han före och under 1829 års riksdag ätnjöt — men visste dock, såsom ett vilkor hvarförutan ständerna förespeglades icke skola gifva sitt bifall, att fästa dervid det betinget att konungen skulle å sin sida samtycka till myntbestämningen efter 128 eg. och silfverutvexlingen, hvarpå också Carl Johan gick in, likväl med den kondition att han sjelf fick bestämma tiden då utvexlingen skulle sättas i verkställighet. Knuten, som återstod att lösa, var nu blott att förmå oppositionen att äfven omfatta förslaget, och till den ändan inleddes med åtskilliga medlemssar utaf denna i tysthet formliga underhandlingar redan ett par år före riksdagen. Prosten grefve Schwerin, hvars monarkiska känslor genast svallade öfver när tronen och konungamakten kommo i fråga, och-som dessutom såsom ordförande bland banmkofullmäktige (eller president i banken, såsom han sjelfibland kallade sig) gerna ville illustrera sin förvaltning genom realisationen, var lätt vunnen för låneprojektet och mötte de invändningar, som mot detsamma framställdes, blott med maktspråket: det går ej an att ha en kung som är banks rotto, Hos andra medlemmar af oppositionen rönte ej förslaget samma beredvillighet som hos Schwerin; men detaljerna derom, och i hvilket skick detsamma slutligen framkom först vid 1834 års riksdag, få vi längre fram omnämna. Under det att på sätt nu nämnts projekter hvälfdes om beredande af betäckning här i Sverge för Carl Johans förluster å hans spanska lanespekulationer, var han icke heller i det syftet overksam på andra håll. Man kände sig före, om ej spanska kabinsttet skulle vara villigt att för de obligationer han innehade göra ett undantsg; men Ferdinand VII:s regering ville ej höra på det örat. Då insinouerades till spanska regeringen, som under kriget med sina insurgerade kolonier lifligt kände behofvet att återställa sin ruinerade marin, förslaget att den skulie få köpa skepp ur svenska örlogsflottan, likväl med det vilkoret att Carl Johans fordringsobligationer skulle blifva i någon mån godtgjorda; men äfven detta förslag möttes ej villigare. Uader tiden hade en agent från Bolivar och columbiska regeringen, en i Södra Amerika bosatt svensk, von Hauswolff, infunnit sig här, som direkt gjorde anbud på att köpa örlogsfartyg för insurgenternas räkning. De spanska republikerna hade nemligen då kommit öfverens om att göra anfall på Cuba för att ifven rycka denna vigtiga koloni från moderlandet, och behöfde för det ändamålet en marin, men icke blott bevärade fartyg utan framför allt manskap och befäl. I förbittringen öfver att spanska kabinettet icke lyssnat till hans insinuationer, blefvo insurgenternas sanbud hörda med välbehag, och åt amiralen, statsrådet Cederström uppdrogs att med deras befullmäktigade underhandla och afsluta. För att icke alltför groft bryta mot folkrätten, som icke ens tillåter en neutral stat att bispringa i krig varande sjelfständiga makter med krigsförnödenheter, långt mindre insurgenter, hvilkas sjelfständighet ännu icke blifvit erkänd, skulle väl afhandlingarne i hvad den angick manskap och befäl hållas hemliga; men gådant var omöjligt, och då spanska regeringen klagade öfver denna kränkning af folkrätten, vann den stöd och medhåll i alla kabinetten. Utgången är bekant. Carl Johan måste först återkalla de medgilna permissionerna för kronans officerare och manskap, och slutligen äfven beqväma sig att utfärda bestämd befallning till dessa att återvända. Columbiska och mexikanska regeringarne deremot, som icke afhandlat om fartygen på andra vilkor än att också erhålla besättaingar och befäl, och som icke kunde göra något bruk af de förra när de mistade de sednare, förklarade nu att de vid sådant förhållande ej voro bundna af kontrakterna och hvarken kunde eller ville mottaga fartygen. Det öfriga af denna bedröfliga affär, som blef en europeisk skandal, hvaruti riket inleddes genom Carl Johans hänförelse och vinniogsystnad, är kändt genom öfverläggningarne vid 1829 års riksdag, under hvilka opposiionen likväl endast fästade sig vid sådana omständigheter som relatift voro småsaker. Statsrådet Cederström, som varit Carl Johan oehjelplig i dessa i moraliskt och politiskt afseende lika tadelvärda transaktioner, måste likväl, redan före riksdagen, på kollegernas yrkanle offras som syndabock och lemna sin taburett. nn Na