Aftonbladet – 17 oktober 1855, sida 3

arbetsamma och indragna lif, då jag en dag mötte tvenne unga flickor på gatan, af hvilka jag genast igenkände den ena såsom den lilla förtjuserskan jag så oförskämdt kysst. Hon rodnade ända upp till ögonen, och så gjorde jag med; men vi gingo förbi hvarandra utan något annat tecken till igenkännande. Demna lilla skymt jag för andra gången uppfångat af henne förorsakade mitt hjerta en egen darrande rörelse. Jag kunde ej på många dagar få henne ur mina tankar. Hon hindrade mig till och med i mina studier. Jag försökte tänka mig henne såsom ett blott barn, men det lyckades mig icke. Hon hade tilltagit i skönhet och var nu så godt som fullvuxen; och dessutom var jag ju så godt som bara pojken. Likväl gjorde jag intet försök att söka upp henne, eller efterfråga hvem hona kunde vara, utan återgick envist och ihärdigt till mina böcker. Så småningom utplånades hon ur mitt minne, eller om hon någon gång föresväfvade min inbillning, var det blott för att öka min modfälldhet; ty jag fruktade att jag, oaktadt alla mina ansträngningar, dock aldrig skulle förmå göra mig till någon duglig lagkarl, eller bli i stånd att föda en hustru. En kall stormig aftön satt jag Vid svårmodigt lynne nere i värdshusets skänkrum, stirrande in i elden och upptagen af.en mängd gorgliga tankar, då jag plötsligen tilltalades af någon som inkommit i rummet utan att jag märkt det. Jag slog upp ögonen och såg framför mig en lång och som jag tyckte ståtlig herre, klädd i kortbyxor med knäspännen, håret pudradt och skorna fint blankade och polerade — en klädsel som man i detta halfciviliserade land blott högst sällan såg. Jag fattade motvilja för honom just för sjelfva hans hyggliga utseende och ståtliga hållning, tror jag, och sträckte upp mig helt sturskt