digt af vår regering er indes såsom det den för sig uppställt då den inlät sig i striden, och med hvars storhet och herrskande vigt den rättfärdigade sitt beslut att taga sin tillflykt till en så allvarsam och betänklig åtgärd? Vi säga icke hvad vilkoren voro som våra statsmän talade om att uppställa, utan om ändarsålet som de talade om att vinna. Var det ej att rädda Turkiet ur det läge hvari denna makt då befann sig, nemligen af beständig hotelse från Rysslands ärelystnad, beständiga skrämskott af rysk öfverlägsenhet, beständiga störelser genom ryska intriger. liggande så att säga hvarje dag under Sebastopols kanoner? Sade ej lord John Russell ai! Sebastopol i czarernas hand var en stående hotelse mot Turkiet? Och helsade ej hela landet dessa ord såsom den första klart och tydligt uttalade mening, som frälst oss ifrån der diplomatiska ordkonstens vanmäktiga innehållstomhet? Hvad var det som vi officiel anförde såsom afsigten och rättfärdigandet för vårt steg? Var det ej att trygga osmaniske rikets oberoende och integritet? Och hvem känner icke att Krims beszitining gifver Ryssland öfverväldet på Svarta Hafvet, och att Rysslands öfvervälde på Svarta Hafvet är oförenligt med Turkiets oberoende och integritetv, — gör det förra till en hazard och den sednare till en illusion, — sätter Ryssland i tillfälle att efter sitt behag undergräfva den ena och när det finner lägligt angripa den andra? Och vidare: var det ej vår mening och vår önskan, en afsigt som tidigt uttrycktes — som påtvangs oss genom den ryska kolossens ohöljda och nästan öppet erkända, så oaflåtligt och ihärdigt fullföljda eröfringspolitik — att sätta en gräns för denna utvidgningsoch eröfringspolitik, som gjorde Ryssland till en fasa och en pest för Europa, — att binda dess händer och begränsa dess framtid? Och drömde vi verkligen om att vi skulle kunna göra detta endast genom att förstöra des: skepp, rasera dess befästningar, uppbränna dess militärförråder, — lemnande det fuli frihet att nybygga de första, återställa de andrs och förnya de tredje, allt i en större skala och en präktigare stil? Var det ej Rysslands anfallspolitik som dref oss i kriget? Var de: ej dess inkräktningsbegär som vi hade för afsigt att qväsa? Var det ej dess anfallsmak: som vi föresatt oss att minska? Och var ej besittningen af Sebastopol och Krim det förnämsta verktyget, det mäktigaste anfallsvapnet i Rysslands händer? Det behöfde denna halfö med dess ypperliga hamn för intet aunat ändamål, värderade den för ingen annan förtjenst. Ryssland behöfver den ej för sitt försvar, då ingen enda makt skulle drömma om att anfalla dess Svartahafsbesittningar annorledes än tvungen att göra det såsom en utöfning af vedergällningsrätten. Det är derföre att Sebastopol är en sådan kritisk och kommenderande position, emedan det är på en gång angreppeis symbol och häfstång, emedan det är en stående hotelse mot Turkiet och en stående kungörelse för Asien af moskovitisk öfvermakt; det är derföre som Ryssland hänger så passioneradt fast vid Sebastopol, — och det är just för alla dessa orsaker fom Sebastopol aldrig får återgifvas åt Ryssand. : Nej; uppfyll åt oss de ändamål för hvilka kriget blef förklaradt — gif oss utsigt på en fred som icke inom sina vilkor innesluter frön och föranledningar till ett framtida, säkert och ej aflägset krig; — och vi skola omfatta den så ifrigt som någon i verlden, lika ifrigt gom hr Bright, långt mera uppriktigt än de som hviska före Press. Gif oss Donausegelfartens frihet väl tryggad; gif oss Donavfurgtendömenas befrielse från den lika fruktansvärda förbannelsen af rysk som af österrikisk ockupation, och upprättelsen af en anständig och pålitlig regering i dessa länder; gif oc Turkiet verkligen frälsadt, ej för ett ögonolick tills vidare förskonadt från dess sjelfnsatte varfvinges, grepp om dess strupe; gif oss Kaukasus och Rysslands södra gräns; gif oss slutligen något tillförlitligt bevis på att Ryssland öfvergifvit sitt traditionella system af utvidgning, som icke längre kan få ega rum, eller att det är urståndsatt att fullfölja det; gif oss, med ett ord, någon verklig underpant, någon anständig utsigt för, att vi ej skola blifva kastade i ett nytt krig vid första tillfälle som är lägligt för vår fiende och olägligt för oss sjelfva, och ingen skulle vara mera angelägen än vi sjelfva att se fredsoreliminärerna undertecknade ännu i denna lag. De som skulle låta sig tillfredsställas ned någonting mindre än detta, eller med enlast ett ömkligt sken af detta. måste vi anse intingen för män som ej vilja se verkligheten ansigtet, eller för barn, som äro dåraktiga og för att stanna midt i en plågsam operaion, hvilken de dock veta måste fulibordas morgon. Dem som tillstyrka oss att i et ransinnigt segrare-ädelmod skänka tillbaka len substantiella fördel, för hvilken segren anns, kunna vi icke betrakta armorlunda än åsom lika verkliga förrädare mot sitt land om hvilken som helst den der sålde det till a utländsk fiende. De som inbilla sig att yssland ännu tillräckligt erfarit sin egen uni. erlägsenhet eller är tillräckligt öfvertygad: om I e allierades allvarliga och ståndaktiga beslut, ör att erbjuda endast sådana vilkor som vi red klokhet och anmständighet skulle kunna j: antaga, måsta vara lindrigast sagdt oförvarligt och öfverdrifvet sangviniskt. De som, ändamål att lätta sin egen återeröfring af akten, skulle vilja befrämja en ihålig uppörelse på några mindre rättmätiga och klara ilkor än dem vi här antydt, äro politici, vilkas grundsatser vi icke vårda oss om att ifva deras rätta namr, men hvilka otvifvelakot skola finna att de misstagit sig om vä