Aftonbladet – 16 oktober 1855, sida 2

hemska dramatiska kMtteraturen, dels i allmänhet skänka renare komstrajutnizgar och bidraga att såsmåningom förädla smaker och: slutligen äfven göra sitt till att mildra sedernas. Det sätt hvarpå den nuvararde teaterdirektioxen uppfattar sitt åliggande härutinnam har med skäl väckt mångas förusdran: Med en likgiltighet, som stode henne humdrade psenanor till buds, har hon visat ifrån tig inhemska arbetsn, som, om de än ioke varit ofelbara och mästerverk, likväl egt nog värde att vinna allmän uppmuntran och erkänrande så af kritiken som af ellmänheten semt att på andra scener hålla sig uppa såsom pidces de resistanoa för ett helt spalår. Det motstånd som inhemska författare ha att vänta hos den nuvarande teaterstyrelsan, synes ståiomvändt förhållande till deras arbetens värde: det dugliga förskjutes aldeles; det bjelpliga inlåtes efter årslånga trakasserier; men det rent af underhaltiga får tillträde, utan att det förspörjes eatt några invändningar deremot blifvit gjorda, och det synes som handlade man så, för att kunna peka. på ett och annat storartadt fiasco och säga: se der, så går det då vi befatta oss med svenska originalarbetenn, På ett par undantag när tro vi detta vara historien om den inhemska dramatikens förhållande till den Kongl. teaterns styrelse under nuvarande regimen. Hvad åter beträffar de många mästerverk inom utlandets dramatiska litteratur, hvilka ännu äro främmarde för vår scen, har man på de sista åren, om vi ej misstaga oss, bevittnat blott ett emda försök att upphemts dessa lätt tillgängliga skatter. Äfven sådana berömdare arbeten, som fordna teaterstyrelsers omvårdnad införlifvat med den svenska scenen, ha nu blifvit ytterst sällsynta på den Kongl. teatern, och dirsktiomen inskränker sig att mågom enda gång, då de glesnade husen synas antyda att åskådarne börja ovämjas vid den lösa maten af moderat framskt snömos, j teaterns arkiv uppleta ett och annat af de mest populära bland de äldre arbeten på hvilka vi häntydt. Ett bland dessa sällsynta tillfällen imträf. fade i går aftoa, då Seohillers Röfvarebandet uppfördes. -fluru myeket detta stycke än bär prögela af den oroliga brytming2period i Tysk: ande nötionella och litterära lif, under hvilkeoa det rett dagen, och huru måxga brister olika tiders granskare än lyckats deri upp: lata eeh utpeka, skall det deck. alltid bibehålla sitt stora intresse såsom minnesvård öf: ver den stårdpunkt hvarpå befamm sig ca stoj skald vid första stegen på sin bana, samt og: den mäktiga tjussingskraften af em utur ex glödande själ öfversvallande känsla, hvilker aldrig s förfela stt vinna genklang i ung: domeas och i usgdomliga sirnen. Röfvarebandets är tillika ex intressant pröfvesten för skådsespelarnes verkliga komst: särskap. Å ema sidan fordras i vissa ögon: blick uttryckardet af ett sådamt djup, en så: den styrka i själsrörelser och lidelser, att blöit få äro deraf mäktiga; å den andra förleder stycket så ofta till öfverdrifter, att ej många kurna värja sig mot de talrika frostolserna. Gårdagens represortation gaf fog till åtskilliga anmärknisgar i båda dessa hänseenden. Hr Dahlqvist har af garomalt rönt bifall i Carl Moors rol, emedan hans spel vittnar, att ham känner djupt och sanut, att has med hela sin själ införlifvat sig med Schillers skapelse; denra inspiration, dette skådespelarens sammansmältaskde med den framställda bilden synes dock inträda endast efter hand som stycket fortgår. Särde:es under första akten uttrycker hr D. mixrdre genom sjelfva spelet de våldsamma känslor, som rasa i Carl Moors bröst och hvilka söka sig luft i häftiga och brutna utrop; han stannar nästan uteslutande vid de stora orden, hvilka uttalas med em styrka, som teger i anspråk hela hans kraft, och ej är maturlig hos er j man, som absorberas af imre strider. I det följande och efter hand som hr Dahlqvist lefver in i rolen, inträder den tillbörliga jemvigten i deklamation och spel, och han låter ösg bevittna några af dessa ögonblick af in-. spiration, af hvilka ett enda vore nog ättförsöna vida större brister än dem som kusna anmäirkas mot hr D., och för hvilka man så lätt förgäter om han uti några andra skulle vara något mizdre sann. Hr Almlöf har i Frans Moor ej någom af sina lyckligare roler. Det är särdeles uti de monologer, i hvilka Frars öfverlägger med sig. sjell om sizxa mörka anslag, som hr Almlöfse uppfattning ej synes vara den riktiga och som han förfelar det samna uttrycket. Orden stå der ofta uti em sällsam kontrast mot der ton med hvilken de framsägas. Uti konversationssceneras, äfvensom i desesxer der Frans marteras af sitt onda samvete, lyckades deremot hr Almlöf jemförelsevis bättre. Fru Hedin spelade Amalia, så vidt vi erinra oss, för första gången. En ädel hållning i förening med en inre värma, som ej behöfver bombast och stora gester för att göra sig gällande, gjorde hennes uppträdande såsom Amalia till en bland aftonens angenämaste företeelser. .En annan sådan var äfven hr Sunrdbergs sanna uttryck. i-flera af de. soenor der han uppträdde såsom Herrmar: : Röfrarnes roler äro på det hela taget biroler, men. för en helgjuten framställning af det hela ligger e) ringa vigt uppå att äfven dessa tillfredaställande återgifvas, Man hade här skäl att vara särdeles belåten med hr Hödin såsom Spiegelberg. Hr Willman väckte uppmärksamhet genom god nyansering uf sitt stumma spel uti Schweizers rol. Deklamationen var väl ej.i allo tillfredsställande, men det bör ej förbises att hr W. denna afton för första gången uppträdde i någon talpjes. Det Fö ka kr ht