Aftonbladet – 16 oktober 1855, sida 2

rusar framåt och skrämmer djurex på lån håll och står sedan och ser på hur: de kila undan, i stället att du skulle gå sakta, tyst oeh försigtigt som en katt, hålla ögonen väl öppna på allt omkring dig och smyga sakta fram bakom trädstammarne, om du vill sigta å en hjort eller ett rådjur. Men — hör på! u kan just komma hem med mig. Mitt name är Bill Smithers, och jag bor ej långt härifrån. Dröj hos mig en liten tid, så skall jag lära dig att jaga. Jag emottog med sier förröjelse den hederlige Bill Smithers izbjudning. Vi uppnådde snart hans boning, som bestod blott af en stuga af grofhuggna timmerstockar, med ett fyrkantigt hål till fönster, och en spisel, jord af stäfver och ler. Här bodde hin med fart och barn. Han hade nedhuggit träden på ett eller par tunnland deromkring, för att odla säd och potäter. Under tiden underhöll ham rikligen sin familj med jagt, och jag fann skärt att ham var en jägare af första ramgen. Under hans ledning fick jag mina första verkliga lektioner i skogens yrke. Ju mer jag läcde känna af jägarens lif, dess mera föll det mig i smaken. Skogstrakten, hvilken varit mina pojkårs förlofvade land, bedrog ej heller mima förhoppningar, såsom eljest ofta är händelsen. Ingen vildmark kusde vara vackrare och mera romantisk än dexna del af Kentucky, på den tid jag talar om. Skogarna voro fria och öppna, med ädla, högstammiga träd, af hvilka en del sågo ut rom om de stått der i århundraden. Der voro äfven på många ställen vackra ängsmarker, afbrutna här och der af lundar oeh vackra skogsdungar, hvilka sågo ut som vidsträckta parker, och hvarest mar kunde se rådjuren på långt håll beta bland träden. Vissa tider voro dessa öngatraktor på minga ställen öfvorvuxaa med vilda smultron, i hvilkas saft