Aftonbladet – 16 oktober 1855, sida 2

ett språng från em trettio fot hög klippa ned i ox flod. Milles var villig att mottaga mig som eh gäst i sitt hus och tycktes road: vid tanker att göra mig-till em dugtig jägare. Hans boning utgjordes af ett litet af de vanliga bjelkhusen, med ett loft eller vind af plankor, så att der var fullkomligt godt rum för oss båda. Med hans hjelp gjorde jag jsnmatt rätt stora framsteg i den ädla jagtkonmsten. .Min första bedrift af någor betydenhet tar att skjuta em björn: Jag var ute: och jagadei sällskap med tvenne bröder, då vi i en skog, der marken mellam träden var tätt bevuxen af sockerrör och busksnär, kommo nalla på spåren. Hank spetade just, upp för ett träd, då jag sköt honom i bröstet, och han föll till jorden, der h låg orörlig. Brödersa släppte sia hund lös, hvilken geaxast grep björmen i-strupem. Nalle höjde ena ramen och gaf husden ex omfamning, som krossade hans refben. Ett enda skri, och allt var öfver. Jag vet ej hvilkek som dog först, hunden eller björmen. Do tvenne bröderna satte sig red och greto som barn öfver sin olyckliga hurd, och dock vorp de ej annat än ett par råa, sträfva jägare, nästan lika vilda och otämjeliga som indianer; mer de voro präktiga karlar. Så småningom blef jag bekant med och ett slags favorit hos jägarne i grannskapet; det vill säga män som bodde i en omkres af omkring trettio eller fyratio mil och stundom under sina jagtfärder kommo och helsade på gamle John Miller, som var ett slags patriark ibland dem. De bodde låagt ifrån hvarandra, i låga stugor och wigwams, förande ett lif nästan lika oxkelt som indiamernas och nära nog lika remons på allt det civiliserade lifvets comfort och beqvämlighet, De, så sällan hvarakdra; veckor och till med månader kunde förgå utam att de besökte hvar