Aftonbladet – 15 oktober 1855, sida 2

En viss vild, kringsväfvande frihetsanda, som jag tror är medfödd hos mig, likasom hos rapphönmsen, väcktes till plötslig verksamhet genom de band som pålades mig och det tvång jag led. Jag skall lemra mitt hem, tänkte jag och fresta lyckan på egen hamd. Törhända lifvades äfven denna id6 af det emigreringsraseri som vid dennma tid beherrskade Virginien och för hvilket provinsen Kentueky utgjorde målet. Jag hade hört sådana beskrifaingar på landets romantiska skönhet, dess öfverflöd på alla slags vildbråd, samt hvilket herrligt frihetslif de jägare förde, som ströfvade omkring i dess ståtliga skogar och lefde af sin jagt, att jag var lika pickhågad på att komma dit som de pojkar, hvilka blifvit uppfödda i en sjöstad, äro att få kasta sig ut bland alla sjömanelifvets faror och underbara äfventyr. Efter någon tid blef gamla Barbara Jyckligtvis återställd, så väl till kropp som själ, och fick saken förklarad för sig så att hon småningom öfvertygades att det ej varit djefvulen howråkat ut för. Då hom hörde huru strängt jag för hennes skull blifvit behandlad, -blef den goda gamla själen bjertinnerligen bedröfvad och talade varmt för inig hos min far. Han hade sjelf märkt hvilken förändring som föregått med mig och började sjelf tro att han drifvit bestraffaingen för långt. Han sökte derföre att under samtal mildra mina känslor och godtgöra det onda, men det var för sent. Jag förklarade öppet att jag efter en sådam behandling ej kunde förmå mig z:tt staana, utan fast beslutat att lemna hemmet. Och hvart ämnar du begifva dig? Till Kentucky. a Till Kentueky! Men du känner ju ingen er.