Aftonbladet – 9 oktober 1855, sida 2

AE te RE AA FO Brights. fredliga, med handklappningar ofta helsade tal; !om Tories och Peeliters sträfvande efter portföljörnaå? Faller det dock någon förståndig menniska in att påstå, det den engelska regeringen, stödd på den stora, öfvervägande majoriteten, ej ämnar eller förmår, med yttersta kraft, fullfölja den stora striden emot östern? Om Östgötha Correspondenten anser dessa, ifrån Englands statsförfatt ing oskiljaktiga rörelser så betäakliga för krigets fortsättning, — huru kan den då med den yttersta häftighet yrka att de förenade rikena handlöst skola kasta sig i en blodig fejd, som, efter dess eget sätt att bedöma de engelska förhållandena, af det mäk tiga England snart kommer stt öfvergifvas! Man ser att följdriktighet i åsigter och grundsatser icke är den egenskap som utmärker vår Correspondent. Men hvad som i ännu högre grad måstc öfverraska den oväldige läsaren är Correspondentens påstående, att ,Carl Johan, om han allvarligt det-velat; kunnat år 1812 tillvägabringa en förening mellan England och JFrankrike. Ingen bland de många belackarne af 1812 års politik har ännu vågat framställa em så enfaldig tanke. Har Östgötha Correspondenten glömt de stora intressen som den tiden utgjorde stridsämnet mellan England och Frankrike? Har han förgätit det ryktbara kontisentalsystemet, som kostat Europa så många. lidanden, så: mycket. blod? Denna onutförbara, mex storartade tanke) som blott ett så mäktigt snille som den store kejsarens förmått skapa, afsåg ingenting mindre än att afsöndra Storbfitannien från den I verldsdel, livarmed Skaparen densamma förenat; att från Kontinentens hamnar utestänga hafvens beherrskarinna, samt för den. vidsträckta och behöfliga engelska håndeln afskära all afsättning. Detta vidunderliga system, som Napoleon med sin jernvilja sökte påtruga alla folk, utgjorde då grunden för alla politiska förvecklingar, alla fördrag, alla förbund; och det omätliga svalg, zom derigenom mellan Napoleon och:England blifvit öppnadt, kunds endast fyllas medelst enaf jättekämparnes fall. Att under sådana förhållanden tänka på möjligheten af en förlikning mellan tvenne så mäktiga, så motsatta krafter, vore ungelär detsamma som att mellan eld och vatten vilja åstadkomma en närmare förening. Sedan vi bevisat tomheten af Östg: .ha Correspondentens långa kria; skola vi, ärren md fara att återuppväcka hans knar:igza lynne, framkasta det påstående: att Napoleon i sjelfva verket icke mente år 135:2 att med Sverge afsluta ett uppriktigt förbund. Förblindad af sin gränslösa makt samt sina förvånande segrar, aktade han visserligen föga stater af andra ordningen; men-hans otvetydiga liknöjdhet för Sverges cooperation i det förestående kriget komdenna gång särskildt af den säkra blick, hvarmed han genast insåg att Sverge ingenting afgörande kunde uträtta mot Englands och Rysslands förenade makt. Det erfordras: blott den mest ytliga kännedom om diplomatiska förhandlingar, att genast inse, det ingen allvarlig mening. fanns med Napoleons, af flera författare så högt uppskattade propositioner. Hvarje underhandlings natur och utgång äro nemligen beroende, icke blott af.det afhandlade ämnets vigt eller de förespeglade fördelarnes. beskaffenhet, utan af-den säkerhet som erbjudes genom fördragsmessigt åtagna. förbindelser eller åtminstone de begagnade fullmäktiges ställning och trovärdighet. — Nå väl, huru framställdes Napoleons ryktbara anbud år 1812? Svenske generalkonsuln i Paris, br Signeul, affärdades till Stockholm af hertigen af Bassano i början: af Mars månad, med uppmaning att Sverge med 30,000 man skulle anfalla Finland, så snart kriget på Kon tinenten utbröte, hvaremot Frankrike lofvade ej nedlägga vapen förr, än vi återtagit Finland. Inga subsidier, inga understöd af vapen eller annan materiel utlofvades, och dessa temligen snäft affattade förslager innehöllos i en oundertecknad (!), således. icke bindande note. Vid sin andra beskickning medförde Signeul ingenting skriftligt; — Han hade blott att berätta att hertigen af Bassano yttrat, det Napoleon sagt honom att konungen af Sverge sjelf på kartan kunde angifva dem gräns han för Sverge fann mest lämplig emot Ryssland, och att om -Sverge uppriktigt jörklarade sig mot England, samt med 40,000 man anföll Ryssland 4 samma ögonblick kejsaren gick öfver Niemen, det skulle, utom åtskilliga besittningar i. Tyskland, erhålla 6 millioner francs för de första krigsbehofven och sedan en milliox samma mynt i månaden. Detta, af intet skriftligt dokument beledsagade, blott muntliga uppdrag framfördt, ej af ;n dertill befullmäktigad fransk embetsman, men af en resande svensk, skulle således utgöra all den säkerhet som erbjöds Sverge för tt taga ett så vigtigt; så afgörande steg! Härvid får ej heller förgätas, att samme hr Signeul; hvars ord skulle anses såzom enda borgen för sannfärdigheten af Napoleons löfen, några månader förut till dåvarande kronorinsen skrifvit: att man aldrig borde sätta tro till de propositioner Napoleon kunde komma att göran. Uppfyllandet. af de löften, som Signeul den 1 Maj framförde till Örebro, hvilade desstom på tvenne omöjligheter, nemligen: att ippriktigt bekriga England, hvilket ej kunde ga rum utan största våda för vår handel och råra kuster, samt: att anfalla Ryssland i samna ögonblick kejsaren gick öfver Niemen, hvilet skedde den 24 Juni. En så praktisk ältherre som Napoleon kunde det ju icke ndfalla att Sverge behöfde omkring tvenne nånader att organisera och samla sin krigsär, samt att, då densamma ej kunde föras ill Finland öfver Östersjön, hvarest engelsnännmen kryssade, tåget förbi Torneå fordrade inst trennemånader, Hvarje oväldig man kall af dessa obestridliga förhållanden ofelart finna, att Napoleons afsigt blött kunde ara att förleda Sverge till overksamhet samt ntagandet af en vacklande hållning. hvarire Lu ee m-— pP Org RA oi mA