LILES gansKa SLOTT UCI Ian på acmMm som via hans hitkomst stodo i spetsen, för: styrelsen och hade inflytelse på ärendena, samt ändtligen att hans ytterst böftiga sydländska temperament och en proportionell! svaghet i karakteren, hvilka blott alltför ofta gjorde honom oförmögen att råda och styra sig. sjelf och fördenskull i viss mån ursäkta hans fel, deremot äfven verkade att han i samma mån var lätt att rådas och styras af de män, dem en sådan skyldighet tillkom både i följd af konstitutionell lag och hederns och samvetets förpligtelser, men hvilka till fäderneslandets olycka blott alltför mycket uraktläto uppfyllandet af denna skyldighet. Men mer. än, sanning, mer än rättvisa, mer än den billighet i: bedömandet som hvarje samvetsömt sinne opåmint iakttager mot sin nästa, han må vara konung eller tiggare, må äfven för Carl Johans miane ej fordras. Historien eger också sin rätt, som icke får efterskänkas. Hyarje nations dyrbaraste och heligaste, egendom är dess historia. Icke: till förmån för någon huru hög han må vara, får derpå någon inkräktning göras; och ve det folk som liknöjdt det äser och tillåter, som icke med lefvände sanningskärlek vårdar denna sin egendom... Alltför -myckets har hittills i afseende på Carl Johan! och--hans tid:denna ganningskärlek slumrat och historiens oeftergifliga röttigheter blifvit kränkta; och vi göra denna anmärkning visst icke ensarnt med hänsigt till de Bergman-SchinkelskaMinnena, utan ock med tillämpning på en -mängdvobiografiska teckningar öfver män från det-tidskiftet sarat åtskilliga andra tidsbilder och skildringar, som i.mer och mindre mån vilja gå och gälla för bistoria. Dessa missbruk hafva så länge och så oförsynt; snart.sagdt på fabriksvis bedrifvits, att det sannerligen är hög tid att kritiken .vaknar, och att de män, som på ett eller annat sätt hafva sig ex. officio vården om fäderneslandets häfdeforekning ålagd, tänka på hvad deras frid tillhörer. Ty om dylika slarfaktiga, partiska och lögnfulla skrifter få genom kritikens. stillatigande efterhand wusurpera värdigheten af historiska källor, huru skall det då bli möj!igt att en gång skrifva en sanningsenlig historia? Carl Johans olycka var, såsom i de föregående artiklarne blifvit visadt, hans alldeles utomordentliga, nästan obegripliga politiska rädsla, eller att han fullkomligt saknade Hvad fransmännen kalla le courage civil — en nödvändig följd: afi:hart häftiga temperament, när dermed icke förenades en. lika öfverlägsen viljars energi. och stor karakterstyrka, som kunde beherrska! det: sjudande lynnet, tygla affekter och passioner samt ständigt upprätthålla sinnets jemvigt och sans under de vexlande intrycken på hans lättretliga känsla och liliga fantasi. Mången, som icke gjort sig reda för den högst väsentliga skilnaden mellan det militäriska och civila modet, torde det väl förefalla oförklarligt, om icke rent af otroligt, att en krigare som gifvit så många prof på lysande militäriskt mod kunde så alleles sakna det civila och politiska. Men den saken är ganska enkel. Det militäriska modet, som kastar sig i faror och blottställer sig för döden utan att bäfva eller blinka, är en gåfva af naturen, är åffektens och temperamentets verkan, hvarföre man också har sett de vilda folkstammarne och nationer på första stegen af odling ådagalägga de mest förvånande prof på detta mod; och genom artificiella berusningsmedel, såsom. hos ryssarne ännu i dag eller såsom hos berserkarne bland våra förfäder, kan det militäriska :modet stimuleras upp och stegras till verkligt raseri, så att menniskan kommer si alldeles samma sinnestillstånd som en skenande häst. Det civila modet; som är förmågan af fullkomlig sjelfbeherrskning och derföre lugnt och kallblodigt under affekternaz och passionernas häftigaste stormar, utgör dsremöt en viljans och karakterens egenhet eller rättare karakteren och viljan sjelf i sin högsta fullkomning och vinnes ice utän genom uppfostran, ja är till största delen uppfostrans verk, hvarföre också en rätt uppfostring så i skolan som 1! et måste gå ut på, icke att undertrycka oci. tilintetgöra: passioner och affskter — ty å.: vore att beröfva menniskan mäktiga verkningskrafter och en stor del af hennes lycka — utan att utbilda hos henne denna inre förmåga af sjelfstyrelse, hvarförutan yttre fribet är ett oting, denna karakterens styrka och förträfflighet som gifver henne-under alla skiften en städse vaken, sansad och kraftfull styresman öfver böjelser, begär och lidelser, samt ej blottunderkastar dessa förnuftets tygel och nerravälde utan-gifver dem en med dettas ledning frivilligt öfverensstämmande harmonisk daving. Den .unge Bernadotte, med sitt glödande, oeltisk-iberiska temperament, hade i väsentlig mån måst umböra välgerningarne af en egentlig uppfostran, isynnerhet en sådan som kunnat skapa inom honom sjelf en herrskare öfver detta lynne. Vid knappast fyllda aderton år, om han eng hade uppnått denna ålder, följde-han den håg; som -med ett:ssådanttemsperament är mest naturlig; och skyndade att inträda i krigareyrket.. som simpel soldat. Tjenstgöringen i denna egenskap under flera års tid. var. ej heller .egnad att förskaffa honom det slags uppfostten som fattsdes honom. Återkommen till Fraxkrike och inryckt i revolutionens hvirfvel, voro dennas laglöshet och exaltation, lössläppta passioner, fasansfulla uppträden och ursinniga strider mellan faktionerna, än mindre i stånd att bereda dennå uppfostran, samt å andra sidan äfven så litet det ytirs krigets ständiga marscher, belägringar och blodiga fältslag, med omvexlande segrar och motgångar, med trupper mindre lydande dit gciplinen. än d.n revolutionära hänförelse hos dem sjelfva och deras befäl och fördenskull äfven farliga för detta, under det generaler och offic:rare derjemte oupphörligt voro blottställda och hållne i fruktan och oro för verkningsrne utaf konventskoromissariernas tyranni och klubbarnes, våldsamma: misstänksamhet samt direktoriets och dess agentsrs skamliga godtycke och smutsiga egennytta. Tvärtom, ett. sådant lif under tio, tolf år måste justföre