Aftonbladet – 3 oktober 1855, sida 2

spöklika ansigten porträtterna af många förfäder som hängde i familjens tafvelgalleris Han förlorade nu all sjelfbeherskning, rusade fram till kistan och såg sitt eget jag ligga der död, stel och kall. Just i detta ögonblick uppstämde kören ett Requiescat in pace, som tycktes skaka sjelfva kyrkhvalfven. Don Manuel sjönk sauslös ned på stengolfvet. Han fanns der af sakristanen tidigt nästa morgon och blef hemförd: Då han tillräckligt återhemtat sig, efterskickade han en munk och gjorde en fullständig bekännelse öfver allt som timat. Mia son, sade runker, allt detta är ett mysterium, ett underverk för din omvärdelses och frälsnisgs skull. Liket som du såg var ett tecken att du dött synden och verlden; låt varna dig häraf och lef hädanefter för himlen och det rätta. pDon Manuel lät sig ock varnas käraf. Ledd af den fromme munkens råd, afsade hin sig alla sina verldsliga egodelar, egnande större delen deraf åt fromma ändamål samt företrädesvis till messors läsande för själarne i skärselden, gick slutligen i kloster och blef en af de mest nitiske och exemplariske munkar i Ssvilla. Medan min ledsagare berättade derma historia, vandrade mina blickar tid efter annen omkring i den mörka kyrkan. Mig tycktes muxkarnes frodiga anleten borta i koret antaga en gråblek, spöklik firg, och deras djupa metalliska röster ett grafiikt ljud. Då historien nått sitt slut, hade de äfven slutat sin sång, och utsläckande sina ljus, gledo de likt skuggan, en och en, ut genom en sidodörr i koret. En ännu djupare skymning utbredde sig öfver kyrkan, figuren till häst midt emot mig blef mer och mer spöklik, och jag väntade nig nästan att få se den böja på hufvudet.