Aftonbladet – 3 oktober 1855, sida 2

var det också i intet afseende inbjudande att förena sig med det; snarare afskräckande.! England hade sett den ena koalitonen gå förlorad efter den afhdra; Intet länd mottager intryck af den rent praktiska verldserfarenheter lättare än England. Så väl den tilltaande förvirringen inom landet, som de täta förändringarne inom ministeren, öfvertyga om att ställningen närmade sig en politisk vändpunkt. Hade derföre Carl Johan 1812 fullföljt politiken 1810 eller tagit ut steget mot Ryssland, skulle visserligen England icke hafva förändradt sin; några skäl tala åtminstone icke derför. Det hade för öfrigt visserligen icke varit första gången som Sverge vägat hysa en tanke, oberoende af England; derom vittnar den väpnade neutraliteten åren 1780 och 1800. Finlands kärlek till sitt gamla moderland lärer väl knappast få betviflas. År man icke för trångbröstad, behöfver man blott erinra si, dess söners ihärdiga kamp 1808 mot Ryssland, för att förstå den anda som lifvade demo. Huru mången tapper finne gick ej öfver till Sverge, för att här dö i armod, heldre än att underkasta sig czaren? Ar det en dikt att det finska folket med entusiastisk sinnegstämning helsade Carl Johans landstigning vid Åbo, i den tanka att han kom såsom deras befriare? Är det kanske också sanningslöst att folket — många bättre än flera sämre — jublande kastade sig i hvarandras armar, prisande Gud, då det rykte för ett ögonblick spred sig, att Finlands återlemnande redan var afgjordt? Hvad Finland beträffar, fr hvarje redligt svenskt hjerta en fullkomligt pålitlig måttstock. Finland skulle icke hafva t:ädt i vapen mot Sverge; det skulle hafva raottagit oss som bröder. Oberäknadt möjligheten afen finsk folkrörelse till förmån för oss, skulle följden af vårt uppträdande på Auras strand otvifvelaktigt blifvit den, att Wittgensteins armå i Liffland ej kunnat förstärkas af finska kårer, och således icke kunnat förjaga den allierade fransk-preussiska armåkåres från Riga — och hvad sedan inträffat hade berott ej mindre på många för tillfillet lyckliga omständigheter, än på Carl Johans egen fältherretalent. Med Sverge vid Frankrikes sida skulle Turkiet säkerligen äfven förblifvit det troget, i hvilket fall Rysslands båda flamker varit hotade. Men man säger oss, att om äfven der finska allmogen rest sig i massa, vi ej egt något hvarmed vi kunnat beväpna den; säger, att en stor del af våra egna trupper, som öfversändes till Tyskland, måste beväras med eagelska gevär. Må vara; men med hvad kämpade det finska folket 1808 och 1809? Då gick man ur huset — och alla hade vapen! Med hvad har det afväpmade Polen — när det allt emellanåt brutit löst — stridt emot förtryckets och våldets väl disciplinerade skaror? Med hvad också det galioiska folket? Ztt tappert och modigt, af sin sjelfständignetskänsla hänfördt folk saknar aldrig vapen. Vi veta att vår armå erhöll 1812 så kallade subsidiegevär från England. Men med hvad hade väl den svenska armån stridt i Finland, och med hvad i Pommern? De vapen, med hvilka man slog ryssarae 1808 vid Sikajooki, Revolax, Oravais och Idensalmi, dugde väl äfven att slå dem med 1812. Vi erinra oss icke nu de i Örebro till krigets utförande anslagna summorna; men vi veta att Carl Johan vidtog storartade och kostsamma rustningar. Det är möjligt att han tog medlen dertill ur gen kassa; men det vissa är att tillgångar funnos. På samma gång Napoleon sade: må man lägga kartan under den svenske konungens ögon, på detatt han sjelf må angifva den gräns han finner lämplig, erbjöd han Sverge ifven 6 millioner francs i subsidier till de första krigsbehofven och sedan en million i månaden, oberäknadt enskildt till kronprinsen värdet af hans gamla dotationer. Hade föröfrigt den svenska regeringens politik öfverensstämt mad oationens tänkesätt, skulle ett upprop till fosterlandskänslan säkerligen icke saknat ett svar, värdigt det stora mål hvarför landets söner då dragit i härnad. Vapen skall svenska armeån aldrig behöfva sakna, kämpar den i fädernesla:idets sanna intressen. Man säger att vårt land är fattigt; men man har aldrig sagt att svensken varit fattig på fosterländska dygder, i striden för ära och sjelfständighet. Vi tro oss här hafva temligen nöjaktigt utredt och besvarat de delar af insändarens anmärkningar som vi för denna gången anfört. Vi hafva nemligen visat, i motsats till ins., att de kontinentala makterna verkligen stodo som en man emot Ryssland; att England sjelf ganska mycket prutade emot att blifva Ryssl. lands bundsförvandt; att Rysslands hållning och styrka icke ens ingåfvo dess egen czarl något verkligt förtroende; att de tyska patrioterna först vaknade till lif efter de ifrån Ka-l liseh utfärdade proklamationerna om upprättandet af ett stort konstitutionelt rike, med befästad enhet; att England sjelf vacklade pål sina grumdvalar och icke mera öppnade såj oinskränkta kreditiver för kriget, tll och med : vägrade infriandet af på detsamma utfärdade vexlar; att den finska patriotismen ännu icke : hade förnekat sig sjelf; att medel fuanos eller kunde finnas att fylla våra vapenbehof; att stridshandsken — kastad emot Ryssland — I svårligen skulle blifvit upptagen af England, samt således våra kuster ioke blottställts för någon sköfling. Europa finner sig åter inveekladt i ett slags ! fortsättning af 1812 års krig. Och utan attl förstå 1812 skall man icke riktigt förstå 1855, hvilka närmast utgöra två sidor af samma blad. Napoleon III är en ny upplaga, i ett afseende bättre, om äfven i ått annat ioke så utmärkt, af Napoleon I, År 1812 trodde ig r———S Ö— C ——