Aftonbladet – 3 oktober 1855, sida 2

stora torset, träffades hans ögon plötsligt af ett fackelsken, och han såg en stor likprocession tåga deröfver. Der var ett stort följe af prester; och många för honom främmande personer, af vördnadsvärdt utseende och med gamla spanska drägter, gingo med i tåget såsom sörjande. Tilltalande en tjenare som kon sist, frågade han hvem det var som begrofs. Don Manuel de Manara var svaret, och det kändes som ett stygn i hans bjerta. Han såg på kistan och igenkände ganska riktigt sitt slägtvapen afmåladt på locket. Likväl syntes ingen af hans familj bland de sörjande. Hemligheten blef allt mer och mer oförklarlig. Han följde processionen då den långsamt framskred emot domkyrkan, Kistan nedsattes framför högaltaret, begrafningsakten begyntes, och från den stora orgeln höjde sig mäktiga toner uppåt de höga hvalfven. sÅterigen vågade ynglingen en fråga angående denna hemska högtidlighet. Fader, sade han med darrande röst till en af presterna, hvem är det ni hålla på att begrafva? ,Don Manuel de Manara, svarade presten. Fader, utropade Don Manuel otåligt, ni misstar er. Detta är något bedrägeri. Vet, att Don Manuel de Manara lefver och mår väl och står här framför er. Jag är Don Manuel de Manaral Undan, djerfve yngling utropade Jugsten, vet att Don Manuel de Manara är död! — död! — död! — och vi alla äro själar från skärselden, hans aflidne slägtingar och förfäder, samt andra, för hvilka hans slägt låtit läsa messor och som fått tillåtelse att komma hit och bedja för hans själ! Don Manuel kastade omkring sig en förfärad blick på menniskorna i de gamla spanska drägterma oeh igenkände i deras bleka,