Aftonbladet – 3 oktober 1855, sida 2

Sverge, aldra helst då det valde sig en fältherre ur Napoleons egna leder, att dess armåer skulle ansluta sig till honom emot Rysslånd, men hvad vigt lade Carl Johan väl slutligen dervid? Tro vi icke ännu i dag detsamma — derest vi skulle blifva invecklade i kriget — men hvad parti kan vår regering väl slutligen komma att taga? Carl Johan började sin frontförändring med att först underlägga sig den periodiska pressen, och sedan sista riksmöte hvilar till grundlagsenlig behandling en af vår närvarande regering äfven föreslagen djupt ingripande reform af densamma. Så till vida är 1855 inne å samma väg hos oss som 1812. Redean 18i0 hängaf sig Carl Johan åt enskilda och hemliga politiska kombinationer. Att hemlighetssystemet ännu frodas, veta vi sedan sista riksmötet. När Carl Johans kombinationer blefvo kända, hade han redan förskrifvit oss åt Ryssland. Och när vår tids mysterier en gång varda uppenbarade, på hvilkens sida hafva vi väl då blifvit ställda? Det är en på samma gång dyrbar pligt och kär rättighet att älska sitt fädsrnesland; men med denna rättighet följer äfven bshoivet ait glädja sig åt allt stort och ärorikt som det eger, äfvensom att smärtas och oroas öfver allt, som kan verka förderfligt på detsamma. I alla fria länder är fosterlandskärlsken mannens. stoltaste känsla. Fransmannen älskar sitt fädernesland med samma entusiasm som vore det hans trolofvade brud, den lugne britten sitt såsom vore det hans laggifta hustru. Ryssen gör korsstecknet för sitt och går i döden. Det är för honom ett helgon, en smula obegripligt för förståndet, mes tron gör nog, och knutpiskan i helgonets hand blifver en sllmaktens gissel. Vi förmoda att foaterlandskänslan äfven måste vara tillåten oss svenskar. Men hafva vi väl mera skäl att jubla och glädjas, eller att erfara smärta och oro? I ett land, der de konstitutiva institutionerna göra det möjligt att irsvepa de pulitiska kombinationerna och motiverna i ett halft sekels djupaste mörker, vandrar man ständigt, och det framför allt med afseende på landets vigtigaste frågor, dess vara eller icke vara, i en fortsatt, lång natt. När århundradets halfva tioglas runnit ut, blifver det oss gifvet, men I först då, att taga ett gånget slägtes multrade ben i betraktande. Bergman-Schiskel har nu lemnat oas 1812 års politik. Det är för bezagde tid ett ljus, det är för vår, hvilken i sin ordning nu omgifver oss med sitt mörker, en nattlampa. Vid dess sken togo vi i närmare betraktande föremålen i grafkoret och upptäckte något som slog oss — och hela landet — med bestörtning, nemligen familjefördraget i Åbo, ett fördrag af natur att på det vigtigaste sätt kuxna inverka äfven på våra dagar — och vi vände dervid om lampanr och läto skenet öiven falla på dem, för att skärskåda det närvarande ögonblicket. Vibeklaga mycket, om ea och annan, som älskar mörkret, tycker ati strålen gör ondt iögomen; men det kam numera icke hjelpas, — ty det är icke vi — det är Bergman-Schigkel, som, med eller mot sin vilja, ännu i århundraden skall komma att qvarstå vid sarkofagen, em annan bronsbild, med den belysande nattlampan i sin bad, och fädsrneslandet skall — i känslan ej blott af hvad det varit och hvad det är; utan fast heldre i en orolig fruktan för framtiden — vid dess sken skrifva sina kommentarier.n SEE ARNES ARN