Aftonbladet – 29 september 1855, sida 3

dödsstraff förbjudet att; beväpnad med dött eller pistol, inträda! pY deta gata. Det var en dyster, ödslig liten gränd, knappast bred nos för tvenne män ait intaga sin ställning och korsa sina gvärd; få personer beträdde den utan ått hafva något ondt i sinnet, och vid fört öfverenskomnar dueller posterade sig sekimdanterna: en vid hvatdera utgången, för att bidra alla att inträda och för att före: komma allt-afbrott. Vid närvarande tillfälle hade de båda parterna knappast inkoriråit på gated förr än Don Luis drog sitt svärd och upptandis kömmendören att förtvåra rig. De Foulquerra vat tydligen öfverraskad; hen drog. sig tillbaka och försökte göra invändningar, men Don Luis envisades att tvinga honom att strida. Efter en minut eller två drog äfven ban sitt svärd, men gänkte det åter gwwast. Låhgfredagen ! utröpäde ban och skakad hufvudet. Ett ord med er först, herr riddare; Pafär fulla sex år sedan jag bigtat mig; jag förfäras vid tanken på mitt samvetes tillstånd. Men om tre dagar... Det vill säga nästa måndag. .. Don Luis ville ej lyssna till något, Ehuru af natuten af ett fredsälskande sinne, hade han nu blifvit bfågt i raseri, och menniskor at detta lynxe äro, då de en gång blifvit retade, döfva för hvarje förnuftsskäl. Han tvang guvernören att intaga sin ställning. Denne, ehuru annars van vid gräl och strid, var särdeles nedslagen. Förfäran stod attläsa ialla håns drsg: Han ställde Mg ned ryggen åt muren, och värjorna korsades. Kampen var kort och blodig. Genast vid första utfallet trängde Don Luis svärd genom hans motståndares kropp. Kommendören vacklade möt muren och stödde sig mot den. Långfredagsn! utropade han återigen, med svag röst och förtviftadt uttryck. Må himlen förlåta er,, tillade hah. För mitt svärd till Tetefoilques och låt läsa hundrade messor i slottskåpellet för min själs ro.o Med dessa ord dog han.