Aftonbladet – 26 september 1855, sida 2

) Framför allt är det att beklaga att den tidens utrikes statsminister var en person, både till karakter och förmåga så i allo oduglig för sin plats som grefre v. Engeström, hvars enda förtjenst var ett trälaktigt dåvouement. Hans oduglighet var också ej för någon hvarken då eller sedermera en hamlighet, men Järta ech Adlercreutz höllo honom uppe i den nya regeringen, emedan han var Carl XIII:s personliga gunstling och för konungen ett slags Reuterholm, genom hvars örontassel och inflytelse de trodde sig kunna motväga Adlersparres inflytande och äfren gjorde det. Det var på frimureriets väg — på 1790-talet, likasom nu, ett af lycksökeriet ifrigt omfattad uppkomstmedel — som Engeström hade vunnit detta insteg hos den genom tidiga utsväfningar lekamligen försvagade och andligen blaserade Carl XIII, alldeles likasom Reuterholn, hvars rival om Carl XIII:s gucost Engeström redan var under förmyndareregeriogen, och den han efter 1809 med ett lodjurs vaksamhet sökte hindra och stänga ifrån att komma tillbaka och få tillträde till Carl XIII, af fruktan att han då sjolf skulle utträngaås. Denna fruktan var ock ganska naturlig, ty ehuru eländig Reuterholm var, egde han dock i alla hänseenden öfverlägsenhet framför Engeström. Carl Johan sjelf var också ingentiog mindre än blind för sin utrikesministers inejtie, som så väl gjorde sig förtjent af Lagerbjelkes speord Ministre etranger aux affairesr, och