Aftonbladet – 25 september 1855, sida 3

blifvit af Fredrik Jonsson och Jonas Jonsson i Häinge underrättad om deras aftal att emot Petter Pehrsson föröfva väld, men sjelf icke deltagit i detta aftaloch ej heller stått i ovänligt förhällande till Petter Pehrsson, hvarken genom varning till denne eller annorledes sökt förekomma brottets verkställande, utan overksam icke allenast sett Petter Pehrsson genom sin vandring från auktionsstället ovetande utsätta sig för den hotande faran samt flere personer i mörkret begifva sig efter honom till vägen, utan ock, efter cet Adolf Carlsson hört gärdesgåråsstörar afbrytas i närheten af auktionsstället och då än säkrare insett att våldsgerningen skulle komma att ske, underlåtit att af de personer, som funnos vid gärden, päkalla biträde till väldets afvärjande, och i stället, sedan Adolf Carlsson skyndat efter de förföljde och hunnit fram till Petter Pehrsson, der stannat säsom åskådare vid misshandlingen och deruppå, utan att om den slagne taga nägon värd, i våldsverkarnes sällskap begifvit sig från stället. Enligt Adolf Carlssons uppgifter hade, efter det Jonas Jonsson i Häringe aflägsnat sig från Petter Pehrsson, Jonas Jonsson frän Köhlsta med stören slagit Petter Pehrsson och dermed fortfarit sedan Adolf Carlsson uppmanat honom att upphöra med misshandlingen. Derefter hade Fredrik Jonsson tillkommit, emottagit stören och gifvit Petter Pehrsson nägra slag. I afseende på Adolf Carlssons förklaring, att han icke hyst ovänskap mot Petter Pehrsson och ej heller i stämplingarne emot honom deltagit, förekommer dels ett vittnes utsago, att vitteet hade sig bekant, att Adolf Carlsson, lika med Jonas Jonsson från Köhlsta, sedan längre tid hyst agg till Petter Pehrsson, samt att Adolf Carlsson under auktionen åtskilliga gänger haft hviskande samtal med Jonas Jonsson från Köhlsta; dels ock ett annat vittnes förmälan, att Adolf Carlsson och öfrige tilltalade, utom Jonas Ols son i Sörtorp, nästan på en gång skyndade ut ur auktionsrummet vid auktionens slut; hvilken omständighet för vittnet, som kände Jonas Jonssons från Köhlsta vilda sinnelag och sett honom nästan hela aftonen vakta vid dörren, gifvit anledning misstänka alla dessa tilltalade för någon ond afsigt. Efter erhållen del af ransakningshandlingarne har Isäkaren afgifvit det yttrande, att Petter Pehrssons omkullskuffande, sådant Jonas Jonsson i Häringe erkänt detta hafva skett, möjligen kunnat genast vid våldsamheternas början hafva framkallat Petter Pehrssons sanslöshetstillstånd och oförmåga att röra sig; dylikt våld kunde ofta, ensamt för sig, hafva döden till följd; men det sedermera tillkomna svårare våldet hade uteslutit möjligheten att vid obduktionen urskilja hvilken verkan omkullskuffningen haft; att Petter Pehrssons sanslöshet och orörlighet äfven kunde varit en följd af det våld Jonas Jonsson från Köhlsta syntes hafva tillfogat Petter Pehrsson; svullnaderna oeh blånaderna syntes hafva följt af detta våld, hvilket ensamt för sig kunnat hafva dödande påföljd, äfven om ieke någon af de betydligare hufvudskadorna ingått i samma våld; samt att de två större skadorna på hufvudets högra sida, hvardera ovilkorligt dödande, kunnat uppkomma af sådana slag som Fredrik Jonsson erkänt sig hafva utdelat. Fredrik Jonsson har, samtidigt med denna ransaking, jemväl blifvit tilltalad för en höstetiden år 1852 begangen stöld af 22!, alnar foderväf, värderade till 3 rdr 36 sk. bko, hvilket gods blifvit påträffadt i Fredrik Jonssons hem. Han har förnekat tillgreppet, men haft stridiga uppgifter om åtkomsten. Svea hofrätt har i utslag, som blifvit Kongl. Maj:ts pröfning hemstäldt, ansett Fredrik Jonsson förvunnen att hafva slagit Petter Pehrsson, så att denne deraf dött, samt dels vid samma tillfälle gifvit Lars Erik Jansson två kindpustar, hvaraf fyra blodviten upp kommit, och dels hösten 1852 antingen sjelf tillgripit eller med tjufven vetande gömt och nött gods till värde af 3 rdr 36 sk. samt derigenom saker till :nsvar för 2:dra resan stöld; på grund hvaraf hofrätt-n, med åberopande af 24 kap. 5 och 9 4 Ms B. m, fl. lagrum och författningar, dömt Fredrik Jonsson att i en bot mista lifvet genom halshuggning; vidare funnit Jonas Jonsson i Häringe förvunnen att hafva genom Petter Pehrssons omkullskuffande börjat det slagsmål, hvarunder annan person än Jonas Jonsson tillfogat Petter Pehrsson sådana skador som varit ovilkorligen dödande; hvarföre Jonas Jonsson blifvit dömd att, jemlikt 24 kap. 5 M. B. och K. Br. d. 14 Nov. 1746, böta hel mansbot 100 rdr och undergå uppenbar kyrkoplikt; dömt Adolf Carlsson, jemlikt nyssnämde lagrum och 61 kap. 3 M. B., att böta 16 rår 32 sk., eller vid bristande tillgång till böterna undergå 14 dagars fängelse vid vatten och bröd; samt funnit att emot Anders Petter Ersson i Wåhla och Jonas Olsson i Sörtorp sådana omständigheter icke förekommit att de kunde till ansvar fällas. Fredrik Jonsson sökte att af nåd varda från dödsstraffet förskonad; hvarjemte hans föräldrar ock syster för honom gjort förbön. Jonas Jonsson i Bäringe sökte ock mildriog af nåd i den honom ådömda bestraffning. Kongl. Maj:t har fonnit Fredrik Jonsson och Jonas Jonsson i Häringe vara lagligen förvunne att efter iräffadt aftal hafra, jemte annan person, ställt sig i försåt för Petter Persson, att bonom skada göra, samt bonom anfallit och mis handlat, dervid Petter Persson, utom andra skador, fått hufvudskålens ben krossade, hvarjemte Fredrik Jonsson, såsom hofrätten förklarat, gjort sig saker till ansvar för det han slagit Lars Erik Jansson och för andra resan stöld till värde af 3 rdr 36 sk. banko; i följd hvaraf och då genom iåkarebesiginingen är utredt, alt Peter Persson af det honom vid ofvanberörde tillfälle öfvergångna väld ljutit döden, Kongl. Maj:t, med ändring af hofrättens utslag, pröfvat, i förmågo al 21 kap. 6 6, 23 kap. 1 S, 35 kap. 2 5 och 40 kap. 3 missgerningsbalken samt kong!. förordningarne den 20 Januari 1779 och den 10 Juni 1841, rättvist döma Fredrik Jonsson och Jonas Jonsson i Häringe, säsom de der vid omför mälde edsöresbrott varit i samma vilja och gerning, Jatt för dråp i edsöre, och Fredrik Jonsson derjemie för det ä Lars Erik Jansson föröfvade våld och för andra resan stöld, mista lifvet genom halshuggning. På grund af 61 kap. 3 missgerningsbalken och med ändring af hofrättens utslag äfven i hvad angick Adolf Carlsson, har Kongl. Mej:t fonnit skäligt det skulle Adolf Carlsson, för hvad, enligt hans afgifna bekännelse, honom i målet tilllast fallit, straffas med arbete å fästning i sex månader; hvaremot Å Kongl. Maj:t, vidkommande åtalet emot Anders Peter Ersson i Wåhla och Jonas Olsson i Sörtorp, pröfvat hofrättens utslag vara lagligen grundadt. Fredrik Jansson och Jonas Jogsson i Häringe blefvo dock af nåd förskonade från dödsstraffet, samt tillIätos att hvar för sig umgälla sina brott med tjuguätta dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt en söndag, samt arbete ä fästning, Fredrik Jensson i tio år och Jonas Jonsson i Häringe i sex år; hvaremot Kongl. Maj:t funnit anledning icke hafva förekommit till någon eftergift af nåd i den bestraffning som blifvit Adolf Carlsson af Kongl. M:t ädömd. Uader bsbandlingen af detta mål, i hvad Jonas Jonsson i Häringe angick, har den äsigt jemvl blifvit uttryckt, att då Jonas Jonsson, genom den bevis ning som i målet förekommit, vore öfvertygad att, efter samräd med andra personer, hafva ställt sig i försåt för gruffogden Patter Persson, att honom skada göra, samt honom omkullskuffat, men deremot icke kunde? antagas hafva, genom berörde skuffning, tillfogat Peter Persson någon af de skador som orsakat Du mr LA RR a KL RR AS AR a Pe ödl