Aftonbladet – 25 september 1855, sida 3

unmison sjunga ut med sanningen och förena sig i ett sammasstämmaxrde beslut. En sak är då säker, och det är att samningen är en och ej låter sig förändras — och förrän alla de edsvurre sammanstämma i sitt omdöme, kuunas ej alla hafva rätt. Det är likväl långt ifrån vår mening att ingå i några öfverläggningar om deana laglikmätiga fråga, icke heller våga vi att bestrida den allmänt erkärda förträffligheten af det i vårt åldriga och välvisa tidehvarf antagna sättet att uppdaga sanningen. Det är endast vår mening, atinmför läsaren framlägga en högst anmärkningsvärd oasus af edgprof som vi påträftat i Spaniens annaler. Det inträffade under den första glänsande begynnmelsen af Rodericks regering, som då var i sin yppersta ärorika ungdom, men som sedermera genom åtskilli.a missgerningar fläckade sitt rykte och slutligen förlorade rike och lif på Quadeletes stränder i den sista förfärliga slagtningsa, som lemmade Spasien sårora segorpris i mohrernas händer. kistorien lyder som följer : Det var en gång en viss hertig af Lorraine som i hela sitt riks ansågs för att vara en af de visaste prinsar gom någonsin regerat. Ja han tog ej ett exda mått och steg som icke baundrades af haus rådgifvara och hofherrar, och han sade så mycket qvickheter och höll så många förträfliga tal, att hams öfverste kammarherres käker nära nog kommo ur led af att med förtjusning skratta åt de förra och gapa af bänryckt förundran öfver de zednare. Denne snillrike och utomordentligt vise prins hade i ett halft årbundrade fört ett i dubbel mening makalöst lif. Slutligen började hans hofmär tycka det vara en evig skada, att en så vis och mäktig prins ej skulle hafva något barn, liknande honom, som kunde ärfva hans, dygder och hans rike, Följaktligen sökte de på