Aftonbladet – 25 september 1855, sida 3

det vördnadsfullaste öfvertala honom att för statens bästa och sina undersåters välfärds skull gifta sig. Under fyra eller fem år hvälfde han deras råd i sitt sinne, och sände sedan ut sina kunskapare att kalla till hans hof alla de sköna mör i hans land, som voro hågade att med honom dela den hertigliga kronan. Vid hofvet trängdes snart skönaeter af alla slag, bland hvilka han valde den som stod i ungdomens första knoppning och som af alla hofmännen erkändes för att vara ojemförlig i skönhet och behag. Hofvet höjde hertigen till skyarne för detta val och ansåg det såsom ännu ett bavis på hans oförlikneliga visdom. Hertiger, sade de, håller på att bli något för gammal — den sköna deremot är något för ung; då nu den ena således brister i är, så har den andra deremot öfverflöd derpå, och då sålunda bristen å ena sidan motväges af öfverflödet å den andra, måste väl alla inse, att resultatet blir ett utomordentligt väl afpassadt giftermål. Hertigen blef verkligen kär i sin gemål, såsom ofta är höndelsen med visa män, när de gifta sig sent och välja unga hustrur; han tillstadde henne visligen att göra hvad hon behagadse. Han utropades följaktligen af sina underaåter i allmänhet och af damerna isynneshet såsom ett mönster för äkta män; och slutligen. fick han, till minne af det beundransvärda tålamod; hvarmed han underkastade sig sin hustrus stränga herravälde, det älskliga och afundsvärda binamnetN Hertig Filip den Tåliger. — Det var blott en: omständighet. som. störde denne exempleriske mans äktenskapliga sällhet — ehuru en lång tid förflutit gedan deras giftermål, fanns det ännu ingen förhopp: ning om någon arfvinge. Den gode hertiger lemnade inga medel oförsökta för att beveka