Aftonbladet – 20 september 1855, sida 1

tigheten af det system han uppställer såsom motstycke, stt vi ännu något litet måste dröja dervid. Dock skola vi försöka att nögot sammandraga framställningen, ehuru i sig Bjeif ej vidlyftig. Två fill kuama ietriffa: antingen hinner gvenska flottam eller hinzer den icke utlöpsa fråg Cerlskrona inzan den ryskss ankomet till Östersjum. I sednaro fallet blir den bic kerad och kar ingenting uträtta. Att undvika detta, måst: rustmipgarne påskyadss så mycket som möjligt, eå att den kan utlöpa. Qverstannar den i Östersjön, så möter den förr eller gednsre den minst tr:!er f;rdubbelt öfvere lägsna ryska, och blir entisgen förstörd och gkisgrad, eller med förlust inj-gad till Carlzkroxa, eller utjagad ur Östersjöm. Det brgta är således att genast utrymma Östersjön. Ty i Kattegst ken flottaa i förening raed den sorska, med repli på Carlstens och Hortens kanoner, bilda ett sk då för handsio på v:sira kusten, då det ej är troligt att Ryssland kunde detachera em större styrka till Kettsgat. Ävnu en annan bestämmelse för örlogsflottan vore, att rå fort som möjligt irlöpa uti Stockholmeskören, för att der för svåra fiexdsns blokad och orga honom; ren bär möter faran för en örlogsflotta att m:növrera i on skärgård; krafterna splittras, och usaderhå!let blir svårt, om fe:dem redan landstigit. Återgången till Carlskroea försvåras vckså, och flottan kan frysa in i skärgården samt der bli tagen och uppbränd af fiender. Å andra sidan framställas hufvudidgerna af det förslag som grefve von Platen såsom sjöminister framlade, newal. att sjöförsvarets ena afdelning, för det yttre försvaret, borde bestå af fregatter, ångfartyg och lättare örlogsfartyg och den andra, kustörsvaret, af en betydligt ökad skärgårdsflotta. Förf. förklarar sig sårom anhängare af denna mening och anser dess öfvergifvande. oaktadt dess förnuftsenlighet, hafva förorsakstaaf brist på motivers framläggande, emedan grefve v. Platen ej hade för skärgårdsflottan utänkt någon vidsträcktare verkeamhet är den gamla kustflottans. Vi måste nu, för stt ej blifva för vidlytige, öfverhoppa den intressanta deduktion, hvarigexom förf. leder sig till den föga trösterika slutsats, hvilken utgör det andra stadiet af förutsättningarne i hans plan, att nemligen det till följd af Rysslends öfvermakt till sjös är for Sverges försvarsstyrka omöiligt att bindra den ryska-armen att landstiga, (allt under de suppositioner som förut antagits såsom utgångspunkt), och än mer, att alla åtgärder, som vid ett blifvande krig mot Ryssland vidtagas, för att hindra en sådan landstigning, äro förspilld möda och onyttig kraftansträngning, hvilken liksom all annan medför sitt säkra straff. Denna bistra åsigt koramer utan tvifvel att finna motståndare, och let måste öfverlemnss åt männen af facket tt utkämpa meningsstriden derom; men nekas kan ej att hvad förf. yttrar är mycket beprundansvärdt och måste väcka nästan enhvar ur sin gorglögshet, i samma mån som blotta möjligheten att nödgas antaga sanningen af ofvannämda sats är påkostande. Men här kommer också förf. till vändpunkten för de så olika åsigterna om den relativa vigten af landtoch sjöförsvaret, och till besverandet af den frågan, om Sverge är förloradt när en rysk armåe landstigit på dess kuster. Det är för att kunna besvara denna fråga med nej, som förf. framställt sin försvarsplan och deruti tillika angifvit nya åsigter om skärgårdsflottans bestämmelse. Vi kunna ej här längre följa författaren i detaljerna af den straegiska skildring som han lemnar af de sannolika förhållandena vid en så olycksalig händelse som den ifrågavarande, der en ovilkorlig nödvändighet skulle bjuda att öfvergifva kustlandet och till äfventyrs se Stockholm intagas, utan att ändå förtvifla om den slutliga utgången. Vi måste åtnöja oss med att nämna, att han anser ryssarne, : : att vinna framgång, otvifvelaktigt komma att välja sin landstigningspunkt någonst des på den 40 mil långa kuster mellan Gefle och Norrköping. En väl försedd sekärgårdsflotta i Stockholms skärgård anser han emellertid roöjligen kunna hindra äfven en öfverlägsen fiende att landstiga på innanför liggande kuet. Skärgårdens båda ändpuskter, Furusund och Landsort, äro blott tolf mil aflägsna från hvarandra; en skärgårdsaskader i midten har då blott 6 mil att nå hvilken hotad purkt som helst derinom, före fienden, hvars ankomst genom telegraflinier från de yttersta klipporna till centralpuukten blifvit upptäckt. Landstigningen skulle su begränsas till de båda sträckorna mellan Gefle och Furusumd samt mellan Landsort och Norrköping. Om då hufvudmassan -af armån är placerad i Stockholm, med starka avartgarden framskjutna mot Grisslehamn och Nyköpieg, så bör den kunma på hvilken sida som helst hindra ryssarnes alltför hastiga framsteg. Men den svenska armen måste dock för sin underlägsenhet förr eller sednare öfvergifva kusten Sanningen att sägas, sade jag tvekande, så — så förstår ijav ei rätt väl italienska