Aftonbladet – 20 september 1855, sida 1

För min dels, sade Julia; blygsamt begagtande sig af on kort paus — för ria del föredraget jag Sophronias karakter.s Jag stod liksom slagen af åskan. Fon hade då läst Tasso, denna lilla flicka, som jag behandlat likt ett skolbarn I Hon forifor, medan en svag rodnad spred sig öfver henHes kinder, framksllad törlinda af någon tillfällig känslornas värme : sJag kan ej beundra da: der manhaf:iga hjeltinnorna, sade hon, vhvilka :sträfva att uppnå det andra könets djerfvare karakter. Sophronia deremot framställer endast rent qvinliga egenskaper, men uppdrifns till deras högsta ädelhet. Hon är blygsam, mild och tillbakadragen såsom en qvinna egnar; men hon har äfven all den qvinnan egna styrkan i kärleken. Hon kan ej-strida för sitt folk, som Clorinda gör, men hon kan offra sig och dö för att tjena det. Ni-kan beundra Clorinda, men ni skall lättare kunna älska Sophronia; det vill säga, — tillade hon och tycktes hejda sig, rodnande öfver att så vidlyftigt hafva yttrat sig — det var pappas åsigt om saken då vi läste detta poem tillsammans. Jag kan verkligen ej erinra migs, — sade jag torrt, ty jag kände mig bringad ur koncepterna och förargad att helt oväntadt blifva upplexad af min egen pupill, — jag kan verkligen ej erinra mig det ställe ni häntyder på. Åbx, sade Julia, jag skall då läsa upp det för ers, — och hon gjorde så, och på italienska. s Himmel och jord! Nu var jag vackert i klämman! Jag förstod ej mer italienska än jag förstod Psalmanazar-språket. Kan väl en fattig menniska, som vill passera för lärd; någonsin komma i en värre belägenhet? Jag såg att Julia väntade jag skulle afgifva mitt omdöme.