Aftonbladet – 20 september 1855, sida 1

Sanningen att sägas, sade jag tvekande, så — så förstår jag ej rätt väl italienska. Åbho, sade Julia med fullkomligaste naivetå, jag är säker det är mycket vackert äfven i öfversättning. Jag var gled att slå igen min skola och smyga mig tillbaka på mitt rum, full-af den förödmjukelse en lärd man, som är kär, all. tid måst: k.aa, då han finner sin älskarinna lärdare än ban sjelf. Öfversätthing, öfversättning!s mumlade jag för mig sjelf, i det jag slog igen dörren efter mig. Det är då bra besynnerligt att min far aldrig låtit undervisa mig i de moderna språken. De äro af högsta vigt! Hvad tjenar latin och grekiska till. som ingen talar? Men här, i första ögonblicket af mitt uppträdande inom söllx skapslifvet, kommer en liten flicka och slår mig i näsan med sin italtenska. Dock — ett språk är lätt lärdt, Gud vare lof! Så fort jag kommer hem, ska!l jag genast börja studera italienska, och, till förekommande af alla framtida öfverrumpliugar, äfven tyska och spanska; och försöker någon ung dam mera att citera italienska för mig, så skall jag bexgrafva henne under ett svall af högtysk poesi!a Jag var nu ungefär så till sinnes, som en fältherre, den der med fullkomlig vissbet om seger begynt krig emot en svagare makt, men blifvit tillbakaslagen och tvungen stt draga sig undan, af oförmåga att intaga några obetydliga fästningar. Merv, tänkte jag, innu ;har jag blott begagnat mitt lätta artilleri; vi .skola ee hvad som kan uträttas med det. gröfre. Julia är tydligen ganska väl -hemmastadd i poesien; men det är ju också ganska aurligts poesien står i närmaste samband med ning och musik — och tillhör just företrädesvis: den qvinliga karakterens lätta bebag. Vi vilja pröfva henne i allvarligare ämnen.,